Inspiration och frustration

Kontakten med Agneta på Barnens hopp (www.barnenshopp.se) har inspirerat mig enormt!
Hon har berättat om hur de skickade hjälp till Ryssland efter terrorattacken i Beslan, hur de blev erbjudna ett Herculesplan med hjälpmedel till tsunamioffren. Jag har läst reseberättelserna där man kan följa utvecklingen steg för steg och “uppleva” en del av vad de gått igenom.
Jag har börjat inse hur mycket man verkligen kan göra! Jag vill göra så mycket mer än den lilla verksamhet Tarwa Onarouz har idag och jag vet att jag kan!
Vi skulle kunna ta med den där 13-åriga pojken som sover utanför turistaffärerna till ett hamam, få honom ren och köpa hela och rena kläder till honom, låta honom äta sig mätt. Visa att någon bryr sig, visa att det finns andra vuxna än hans alkoholiserade far som slår sönder hela familjen varje dag så att han aldrig mer vill åka hem. Visa att det finns andra vägar till lycka än drogerna som han flyr till nu.
Vi skulle kunna åka ut till familjen som bor i det nästan sammanfallna plåtskjulet och fråga dem vad de behöver, på sikt kanske vi till och med skulle kunna ordna ett hem åt dem.
Vi skulle kunna åka till den andra familjen i det andra plåtskjulet vid “Lover’s beach” och ta med oss mat, kläder och kanske lite leksaker till barnen. Tänk vad mycket man kan göra som Barnens Hopp gör redan idag för de utsatta i Ukraina. Jag ska också nå dit, jag är inspirerad till max!
Sista veckan i augusti ska jag hålla en presentation på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg. Jag har börjat få mängder av idéer till den – tänk vad vi kan åstadkomma!

MEN – jag behöver en revisor, jag måste ha en revisor. Det är som en stor kloss i min väg nu som jag inte kan gå runt. Hur svårt ska det vara att få tag på en revisor som ställer upp ideellt? Alla andra har ju det…
Jag har helt enkelt fel kontakter.

Ge mig en revisor så ska jag rädda världen!

Sökes: Rullstol

Det finns en pojke på barnhemmet La Crêche som har Spina Bifida. Han är förlamad från midjan och ner, men i övrigt är han såklart som vilket annat barn som helst. Han är 8 eller 9 år. Detta försätter honom i en väldigt utsatt situation. Han är i princip den enda av de handikappade barnen som inte har något mentalt handikapp. Men han bor ändå i det rum som är speciellt avsett för de handikappade, han är placerad där, han är kategoriserad. Dessutom är han nu några år äldre än de andra barnen som inte är mentalt handikappade. De andra har slussats vidare, han är kvar. Han är en väldigt självgående, duktig och smart pojke. Detta gör att han inte behöver så mycket hjälp och därmed hinner personalen inte ge honom någon tid heller, de är gravt underbemannade. Under åren har han sett många par komma till barnhemmet och adoptera barn, ingen har tittat åt honom. Han känner sig åsidosatt och är redan nu en ganska bitter liten människa. Jag har enormt medlidande med detta barn och jag vill göra något för honom.

Vi hade en plan på att ta med 2-3 rullstolar ner den här resan. Men tyvärr flyger vi med Ryanair. Jag har under lång tid försökt få tag på någon annan än en växeltelefonist där, skickat flera mail till medarbetare på företaget, men de vägrar prata med mig. Nästa gång kommer vi flyga med ett annat flygbolag och är övertygade om att vi kommer få mer samarbete, Thomas Cook som vi flög med sist var väldigt tillmötesgående. Det finns också en plan för att forsla ner mer hjälpmedel, men den ligger ännu på skissbordet.
Hursomhelst, jag skulle vilja göra något för den här pojken redan nu. Jag vill att han ska få möjligheten att känna sig speciell på ett positivt sätt och en ny rullstol tror jag skulle betyda oerhört mycket då det är en så stor del av hans vardagliga liv.
Jag ber om er hjälp för att jag hoppas att någon har kontakter och kan hjälpa mig att få tag på en urväxt eller numera oanvänd barnrullstol/rullstol i Stockholmsområdet.
Problem nummer två är frakten, men det ska vi lösa! Jag har bestämt mig, får jag loss en rullstol till pojken så ska den med på flyget ner. Jag tänker personligen se till att det blir så! Om någon har en rullstol att skänka utlovas utförlig bilddokumentation av överlämnandet till pojken i utbyte. Drömmen vore en snygg barnrullstol, men det mesta är bättre än hans nuvarande (längst till vänster i bild). Notera att han ändå har barnhemmets bästa rullstol, de andra två är onekligen under all kritik:

Rullstolar

Det är bara två veckor kvar tills vi åker, den 30 juni. Jag inser att detta inlägg kommer sent, anledningen är att jag in i det sista hoppats på ett svar från Ryanair. Men nu får jag inse att om det ska bli möjligt måste jag börja mobilisera från annat håll. Jag kommer fortsätta ligga på Ryanair under tiden. Snälla hjälp mig sprida det här!

Mer info finns på vår hemsida: http://www.barnavhopp.com

De tre rullstolarna är barnhemmets hela samling. Att få ner mer rullstolar är därför ett prioriterat ärende för oss. Vi kommer se till att få med oss fler på nästa resa! Jag vill dock göra något för just den här pojken redan nu då hans situation är som den är. Hjälp mig göra det här till en minnesvärd sommar för honom!

Tack för att du tog dig tid att läsa!

Pojken

———————————————
En uppdatering (090621):
Jakten pågår för fullt. Vi har skickat ut förfrågan till flera olika nätverk, rehabkliniker och hjälpmedelscentraler. En oerhört generös människa har erbjudit sig att köpa rullstolen som ligger på Blocket för 2000:- åt oss. Men hoppet är fortfarande att vi ska kunna få en gratis.
Jag har dessutom kommit i kontakt med en oerhört inspirerande människa vid namn Agneta. Hon driver Barnens hopp, en organisation snarlik våran men med 12 års försprång. Deras verksamhet inriktar sig på Ukraina. Jag kommer skriva mer om dem sedan för de förtjänar all uppmärksamhet de kan få. Iaf jobbar hon på sina kontakter i Sthlm för oss – fantastiskt.

Ny uppdatering (090622):
Igårkväll mailade den underbara människan Nadia som tidigare varit väldigt hjälpsam mot Tarwa Onarouz. Hon meddelade att hennes pappa kunde fixa en rullstol åt oss på fredag! Inatt inkom även ett mail från en av mina stora idoler dr. Claes Hulting som startade Spinalis (han är en enda stor inspirationskälla, snacka om människa med go) och meddelade att han har semester men han ska ändå se vad han kan göra!
Jag har ju satt minst tio bollar i rullning på en och samma gång. Vad händer om jag får loss flera stolar men bara kan ta med mig en? Jag räknar iofs med att vi kan ta med fler nästa gång när vi flyger med att annat flygbolag och jag har ett stort källarförråd där de skulle stå säkert. Men då kanske folk blir besvikna? Hur göra? Nu har jag iofs inte det problemet ännu, men det börjar bli ett potentiellt “problem” – ett väldigt angenämnt problem iofs eftersom vi verkligen vill ha ner fler rullstolar och vi kommer ju isåfall fixa ner resten så snart det går. Nu vet ni läget, hjulen är i rullning.

Virvelvinden från öst

För fem år sedan dök hon upp i mitt liv och hon tog mig med storm direkt. Hon är den mest enastående kvinna jag har träffat.

Vi var bara ytliga bekanta tills vi bestämde oss för att ta en kaffe, som blev ett långt samtal, som blev ett par öl, som blev en resa till London. Den dagen har lagts till en liten skara dagar som klassas som de viktigaste i mitt liv.

Bara någon vecka senare satt jag i väntrummet till akuten i flera timmar ensam. När Hon fick nys om det var hon där på nolltid…med nybakade kanelbullar och varm choklad. Det var då jag insåg att hon var något utöver det vanliga; sällsam. Vi hade nyss lärt känna varandra men hon åkte tveklöst över halva stan och övergav sina studier för att göra mig sällskap i ett unket väntrum. Sedan den dagen har jag inte slutat älska henne.

Hennes namn är Lena Padukova och hon är den bästa vän jag någonsin haft.

Det finns otaliga historier som den ovan som utspelat sig under de fem år vi varit vänner. Jag har gjort vad jag kunnat för att ge tillbaka. Varje ögonblick som inte kvitterats finns inpräntat in mina neuroner.

Hon har en förmåga att alltid hitta de rätta orden, de rätta råden och den igenvuxna vägen man inte lagt märke till. Hon är också fantastiskt bra på att stanna upp, backa, få perspektiv, reanalysera och omvärdera. Hon är en ovärderlig medlem i vilket lag som helst. Om man har trasslat in sig kan hon reda ut tråden på nolltid och göra en ogenomtränglig härva till genomskinligt glas.

Hon är en drömfångare som tar för sig av livet, når dit hon vill och får det hon vill ha. Hon låter inget stå i hennes väg. Hon har gjort en raketkarriär och uppnår ständigt nya mål. Inte genom genvägar utan genom genialitet och kompetens.  Hon är dessutom en förträfflig ledare som folk utan tvekan följer. Hon kan ro iland projekt ingen annan trodde var möjliga. Hon pratar inte om att göra saker, hon gör dem i stället. Hon är definitionen av Carpe Diem.

Hon får folk att tappa hakan och vända sig om efter henne på gatan. Hon är kvinnlig ut i fingerspetsarna men starkare än tio man. Hon är vackrare än Afrodite och smartare än Athena. Hon får människors ögon att tindra av beundran när de talar om henne, när hon talar eller när de bara ser på henne. Hennes beundrarskara är stor och den växer ständigt.

Hon är så lojal en människa kan bli. Hon ställer upp utan att tveka. När jag smet iväg och gifte mig i Marocko flög hon dit över en helg för att vara med på eget initiativ. Jag kan bara hoppas att hon har förstått hur mycket det betydde för mig. Men det här gäller inte bara mig, hon finns där för så många människor. Hennes energi att ställa upp på andra tycks aldrig ta slut. Hon är den generösaste, mest omtänksamma människa jag känner. Men det är inte bara det att hon ställer upp, hon är alltid steget före. Hon sträcker fram en hand och finns där innan man ens kommit på tanken att be henne om det. Hon har en enastående förmåga att se människor och få dem att känna sig sedda.

Hon är en sensation av skönhet, värme, vilja, intelligens, skicklighet, kärlek och kompetens vars like inte står att finna. Hon drar fram som en virvelvind av lycka och hon lämnar ingen oberörd. Där vi andra lämnar fotspår i sanden som sköljs bort av tidvattnet kommer hennes namn att ristas i berggrunden.

Om du vill inspireras, läs hennes blogg: http://terroristbrev.blogspot.com

Lena, jag skulle inte bara ta en kula för dig, jag skulle ta ett helt magasin.

Dela med dig av ditt leende

Jag har inte skrivit på evigheter. Kirurgen har varit en väldigt hektisk termin och jag har lagt mycket energi på extra jourer på akuten och narkosen. Dessutom har jag haft mina små sidoprojekt att tänka på. Här följer lite allmänt blaj, det intressant börjar i nästa paragraf så du kan hoppa direkt dit om du vill.
Men, nu är kirurgen slut. Hade sista tentan idag – muntan som jag klarade problemfritt. Förra veckan var praktiska provet som jag också klarade och i måndags var den skriftliga tentan som jag inte fått resultatet på än, men känner att jag sitter tryggt. Kontentan är att den sista stora kursen på läkarutbildningen är avklarad. Nu är det bara nerförsbacke. Jag hoppas därmed också på att ha tid att skriva igen, i sommar ska jag ju bara jobba. Men nu har jag två intensiva veckor med en intensivvårdskurs och samtidigt inskolning på Huddinge-IVA på kvällar och helger. Efter det hoppas jag att bloggen kommer igång lite igen. Sitter här nu med håret invirat i en handduk och ska snart göra mig redo för tentafest, men några rader ska jag hinna med.

Idag var jag ute och köpte blommor. Fick då en rosa ros av den inställsamme försäljaren. Den passade inte alls i min bukett så jag kunde inte lägga till den där. Jag ville inte ta med den hem. Så vad skulle jag göra med den? Jag funderade på att bara lägga den nånstans längs vägen. Men sen kom jag på att det var mycket bättre att ge den till någon annan – någon som såg ut att vara värd den och behöva den, någon som kunde bli glad. Så på vägen hem synade jag alla jag mötte och funderade på vem som skulle få rosen. En kvinna bestämde jag ganska fort, ville absolut inte att det skulle misstolkas som något raggningsförsök. Funderade på en liten söt, mörkhyad flicka klädd i rosa. Men hon var lite väl liten, 3-4 år, och skulle säkert bli glad men inte på det sättet jag ville. Sen funderade jag på en excentrisk tonårstjej med hälften rosa hälften svart hår. Men hon passerade för fort och dessutom verkade hon på väg ut nånstans och då skulle det bli jobbigt att släpa på blomman. Sen tänkte jag på personalen i tunnelbanan, de får nog väldigt sällan uppskattning och jag uppskattar faktiskt deras jobb väldigt mycket. Men tillslut bestämde jag mig för att en liten tant skulle få rosen – för de får nog ännu mer sällan uppskattning. På tunnelbanan satt en tant som såg väldigt trött ut. Hon hade färgglada kläder och nypermanentat hår. Hon hade kanske inte spenderat timmar framför spegeln men hon hade ändå gjort en ansträngning för att vara fin när hon gick ut. Så när tunnelbanan rullade in på min station gick jag fram till henne sa “Vad fin du är” och räckte över rosen. Hon sken upp hela hon och såg väldigt förvånad ut men tog emot blomman. Sen hoppade jag av.

På bussen hem satt en professor från KS. Hälsade på honom med ett “Nämen goddag professorn!”. Han kände inte igen mig men jag förklarade snabbt att jag pluggar till läkare och kände igen honom som föreläsare. Han insisterade på att jag skulle sätta mig bredvid honom och sedan spenderades bussresan åt att lyssna på mycket intressanta historier från honom, lärdomar och tips för framtiden. Mycket givande för mig och han fick bli beundrad av en blivande kollega för sina beundransvärda insatser under karriären. Han hade också världens största leende när jag hoppade av bussen.

Idag är jag väldigt glad och nöjd och jag ska försöka smitta av mig på så många som möjligt innan dagens slut.

Jag borde ge komplimanger och prata med okända/rel. okända människor oftare. Jag är egentligen en väldigt blyg person som måste peppa mig själv ordentligt för att våga ta kontakt med främlingar. Vilket är fullkomligt störtlöjligt – vad kan hända? Det är hög tid att börja träna bort det.

Tjejzonen

Förra helgen var jag på utbildning för att bli Storasyster för Tjejzonen. Det var jättegivande. Inte minst för att vi var 20 kvinnor från olika bakgrund och åldrar från 19-45 år. Alla med sina perspektiv och erfarenheter, mycket intressant! Dessutom var alla där för att de var engagerade idealister och det var oerhört inspirerande. Utbildningen leddes av en fd. psykolog, numera lärare som varvade musik, dikter, citat, egna overheads, interaktivitet, rollspel och diskussioner i sina föreläsningar. Det var tveklöst värt det att avsätta en helg. Maten var helt gudomlig också – men det hela utspelade sig på en folkhögskola så det stämde bra med mina fördomar om sådana (är fast övertygad om att alla folkhögskolor har jättebra mat).

Det är alltid intressant att se vad som fastnat efter en sån här utbildning. Jag har ett fullklottrat litet pappershäfte – en blandning av egna tankar och lärarens OH-bilder. En sak som lämnade ett bestående intryck var Søren Kirkegaards “Till eftertanke”:

Om jag vill lyckas
med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det
lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå mer än vad han gör,
men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan,
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa inte är att vilja härska,
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon.

Tycker att den är helt enastående och onekligen något att begrunda för alla oss hjälpare där ute. Jag har läst den många gånger vid det här laget men kan inte riktigt få nog av den, så mycket visdom finns inrymt i de där orden. Därför var jag tvungen att föra den vidare.

Tankarna går vidare in i en mening som finns nerklottrad bland mina papper. “Det sätt en människa upplever en situation på är för henne verkligheten.” Oavsett hur absurda vi tycker att någon annans tankar och idéer är så är det ett faktum att det är den andres verklighet. Om någon upplever ett problem som stort så Är det stort i dennes liv, i dennes verklighet. Många viftar bort andras verklighet alldeles för lättvindigt utan att ta den på allvar. En klapp på axeln och “Jaja, du är tonåring, det går över” hjälper föga när hela ens värld rasat ihop. Det är så lätt att nonchalera och glömma bort att kika på utsikten från den andres torn. Om man gör det så kan man komma till insikter som att från den vinkeln såg sjön oändlig ut fast man från din vinkel tydligt kunde se andra sidan.

Ödmjukhet, storsinthet, visdom och öppensinnighet är alltför sällsynta egenskaper idag. Läs Kirkegaard en gång till, den är värd det!

En annan herre som citerades under helgen var Hjalmar Söderberg, citatet kommer från Doktor Glas:

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.“

En intressant analys av människors behov som jag tror det ligger mycket sanning i. Jag låter er begrunda den själva.

Jag har blivit tilldelad en “lillasyster” nu, men har inte träffat henne ännu. Jag hoppas att det första mötet kommer ske nästa vecka. Mer än så får ni emellertid inte veta om henne, jag tänker på intet sätt röja henne här. Kanske kan jag skriva om vår relation och om mina tankar kring själva Storasysterprojektet, men förvänta er inga smaskiga detaljer om henne för det kommer inte hända. Det ska bli enormt kul att få träffa henne i alla fall.

Om ni vill läsa mer om Tjejzonen och deras verksamhet (som är enormt bra och har mitt helhjärtade stöd) finns det här:

http://www.tjejzonen.se/

Bli volontär vettja!

Hur många barn till ska trasas sönder innan vi säger STOPP?!

USA har nu gjort nya uttalanden och tydliga handlingar som visar starkt var de står i konflikten.
“– Vi förstår Israels handlingar. Hade det varit USA som blivit beskjutet med missiler från andra sidan den amerikanska gränsen så hade vi agerat likadant, säger de demokratiska senatorerna Harry Reid och Dick Durbin tillsammans med den republikanske ledaren Mitch McConnell i ett gemensamt uttalande.”

Att USA går in med tungt artilleri mot länder för att leta terrorister och störta ledare de själva tillsatt är väl iofs inget nytt, men inte ens USA når riktigt upp till den kalliber av vidrigheter som Israel utsatt människorna i Gaza för år ut och år in. Att attackera strategiskt inför val har ju USA ägnat sig åt också. Hur kan man vara så uppslukad av makt att man förbiser dödandet av barn och andra civila för att uppnå sina egna perversa mål?

FN är bakbundna, säkerhetsrådet kan inte göra ett dyft för USA använder sitt Veto. “– Israels rätt till självförsvar är inte förhandlingsbar” sa den amerikanska diplomaten Alejandro Wolff efter att ha röstat ner och förhindrat alla handlingar för FN i konflikten, man kunde inte ens göra ett uttalande. Det är vidrigt. Hur kan vi tillåta det här? Hur kan vi bara sitta och titta på när det sker och vissla som om ingenting har hänt? När ska världen vakna. Israel stoppar FN från att föra in förnödenheter som sjukvårdare, mediciner och mat i Gaza – hur kan världen tillåta något sådant? Det är helt ofattbart.

På åtta år har Hamas raketer dödat 14 israeler, under samma tid har Israel dödat 5000 palestinier i Gaza. Det är alltså detta fruktansvärda hot som Israel har rätt att försvara sig emot? Rätt till den milda grad att FN inte ska göra ett dyft? Jag efterlyser logik och återställning av de mänskliga rättigheterna.

Vad säger vår egen utrikesminister Bildt? “Det är lätt att köra in stridsvagnar i Gaza, men vad gör man när de stackars skrämda soldaterna sitter inne i sina stridsvagnar mitt inne i hatiska människomassor i detta jättelika flyktingläger. Inget gott kan komma ut ur det.” Jag tror att vad han egentligen menar är att om man kör in pansarvagnar bland civilbefolkningen i Gaza så är det väldigt lätt hänt att det blir en total massaker, det är så jag tolkar det. Men titta på hur människan uttrycker sig! De “stackars skrämda soldaterna sitter inne i sina stridsvagnar”…VA?! Vänta lite nu, stackars skrämda soldater i pansarvagnar?! Hur i helvete kan det vara synd om den som sitter i pansarvagnen. Är det inte mycket mer synd om den stackars vettskrämda människa som står UTANFÖR, framför pansarvagnen? Hur kan det vara synd om soldater i pansarvagnar som kör in i ett bostadsområde som mestadels består av obeväpnad civilbefolkning. Människorna som står obeväpnade utanför pansarvagnen, som fråntagits sina mänskliga rättigheter, som blivit instängda, som inte har vatten, el och mat för dagen beskrivs av Bildt som “hatiska människomassor”. Hur kan han lyckas förvränga det till att de israeliska soldaterna är de utsatta i den här konflikten? Hur kan han få förtvivlade, förtryckta människor att framstå som vildsinta blodhundar? Hur kan Sveriges utrikesminister få göra ett sådant uttalande officiellt? Jag börjar bli allvarligt rädd för den här världen. Hur kunde vi låta det bli såhär?

Gaza är alltså ett litet område där Israel tryckt in 1,5 miljoner palestinier. De är placerade där pga sitt etniska ursprung. Gränserna är stängda, ingen får röra sig in eller ut utan Israels tillstånd. Israel har dessutom byggt en mur runt området som gjorde det mindre än de gränsdragningar man kommit överens om. Innanför muren finns inte tillräckligt med vatten, mat och mediciner. El är en lyxvara. Dessutom är israelisk militär ständigt närvarande bakom husknuten. Hjälpsändningar från utlandet och FN blir stoppade vid gränsen. “Under hösten 2008 förhindrade Israel införseln av bland annat följande varor: papper, skor, tekoppar, telefoner, plast, gödningsmedel, reservdelar till vatten- och avloppssystem och, naturligtvis, bränsle, mat och medicin.” skriver Andreas Malm i en välskriven debattartikel. Låt inte rubriken skrämma er, den är mest satt där för att få uppmärksamhet och debatt, innehållet i artikeln handlar mestadels om palestiniernas situation.

Hur skulle du reagera om du blev instängd och dina rättigheter togs ifrån dig en efter en tills du stod utan mat, vatten och sjukvård till dina barn?

Igår besköt Israel den största marknadsplatsen i Gaza, häromdagen bombade de en moské, enligt Malm är “Shin Bet att Shifa-sjukhuset – Gazaremsans enda rudimentärt funktionella sjukhus – är ett legitimt mål för kommande attacker, ty Hamas milismän skulle gömma sig där”. Hur kan någon få det till militära mål och självförsvar?!

Innan Israel hann stänga gränserna till Gaza helt tog sig två norska läkare dit; Erik Fosse och Mads Gilbert. De är mina idoler. De är allt kåren står för. De är riktiga hjältar. De arbetar under vidriga förhållanden, men gör allt de kan för att hjälpa ett folk i nöd. All heder till dem. Dagliga rapporter från dem når svenska medier, här är dagens.
Nu är det emellertid helt stängt och läkare står och väntar utanför medan folket blöder ihjäl innanför murarna. Idag dog 12 barn i Gaza, än en gång, jag förstår verkligen inte hur världen kan låta detta ske.

“I andra krig lämnar befolkningen stridszonerna, här är det omöjligt.” Christer Zettergren har en klar poäng. Israel har byggt en mur runt civila och sedan anfallit med fullskalig militärmakt. Det finns ingen chans för människorna att komma undan. Hur många barn till ska trasas sönder innan vi säger STOPP?!

2008 i bilder

Några ännu icke publicerade bilder från det gångna året. Tyvärr har motiven alltför ofta uppkommit när bara mobilen funnits till hands. Lite nostalgi för mig och lite bilder för er.

M på väg till första dagen på första jobbet i Sverige. Jan 08:

Första kliniken feb 08:

Maj 08 – Ett minne av Lenas 25-årsdag:

Ambulanssjukvårdare maj 08:

Oförglömliga solnedgångar i gamla lägenheten under våren:

Cheb Khaled juni 08:

1-årig bröllopsdag juni 08:

Ny lgh juli 08:

Jag får en systerson, sept 08:

Skansen oktober 08:

Sjukhushumor november 08 (den översta väntade på min dator när jag kom till avdelningen en morgon):

Någon glömde stänga av Nobelfontänen innan snön kom. Nov 08

Ali ler igen – Vi genomför första projektet för Tarwa Onarouz. Dec 08:

Fågelspindeln på Universeum Dec 08:

På det hela taget var det ett väldigt bra år.

Sexturism och pedofili i Marocko

Nedan finns en video som ett franskt reporterteam gjort om sexturismen i Marocko. Den är dessvärre på franska.
Innehållet är i stora drag att det blir allt vanligare att europeiska sexturister (och ibland dem ett antal pedofiler) beger sig till Marocko. Först gör de ett reportage i Marrakech där de går ut efter mörkrets inbrott. De bevittnar andra européer förhandla med hallickar och blir sedan själv erbjudna sex. De frågar då om man kan få ett litet barn och blir erbjudna en 8-årig pojke utan problem på första försöket.  De pratar sedan med ett gång marockanska tonårspojkar som berättar om kvällens kunder – en som gav 200 Dh för en avsugning osv.
Efter detta är det ett reportage om en rik fransk pedofil som bodde i ett stort hus i Marrakech och hade en hallick som försåg honom med småpojkar som fick bo hos honom. Han tvingade dem att titta på barnporr och tog även mycket bilder på dem som sedermera cirkulerade på nätet och förstörde pojkarnas rykte och relation till sina familjer för all framtid. Två pojkar som nu är ca 15 år berättar om vad de utsatts för.
Tillsist handlar den om en belgisk man som var verksam i Agadir. Lurade till sig sex och utmanande/pornografiska fotografier av mycket unga (ner till 13 år) marockanska flickor mot löften om giftermål och pengar. Han sålde sedan bilderna. Även dessa bilder cirkulerar på nätet, alla vet vilka flickorna är och flera av dem är utfrysna av sina familjer.

Ett litet utdrag av Europas bidrag till de utsatta marockanska barnens liv.

I hatets fotspår

Det kändes som om en sten omslöt mitt bröst när jag efter julhelgen såg på nyheterna om det upptrappade våldet i Gaza och hur många som dött i blodbadet. Jag kan inte riktigt förstå vad som driver dessa människor, men hämndbegär och hat dyker upp som troliga bakgrundsfaktorer. Hur många mer ska behöva sätta livet till för att släcka blodtörsten? Svaret är naturligtvis att det aldrig tar slut, om de inte utrotar varandra till siste man. För varje fallen människa finsn en överhängande risk att hatet tänds hos en ny familjemedlem eller vän. Människor som kanske var emot hela kriget förut blir plötsligt ivriga förespråkare för död hos den andra sidan när ett barn eller deras älskade sprängs i bitar. Konflikten driver sig självt. Många vill inte ha en lösning förrän deras älskades mördare blivit hämnade med mångfaldig blodsspillan. Men vad ska man göra om man står på marken, beväpnad med sina händer och ett flygplan dödar ens barn? Vad gör den hjälplösheten med en människas sinne?

Jag tittade på Saving Private Ryan idag. Jag tycker det är en bra krigsskildring. Inte för att jag någonsin varit i närheten av att befinna mig i en krigszon men jag tycker den fångar känslor på ett väldigt målande sätt. Hämnd, förtvivlan, rädsla, hopplöshet men framförallt: meningslösheten. Alla dessa människor som trasas sönder av kulor och sprängladdningar, alla liv, allt hopp, alla drömmar som släcks, all sorg som sprids likt ringar på vattnet. Såklart innehåller filmen patriotism, amerikanska flaggan och hjältar också, men om man bortser från det.
“The army is some guy you don’t know telling you to go whack some other guy you don’t know.” – Al Pacino i Donnie Barsco.

På något sätt slåss ändå båda sidor för något de tror är rätt. Människor rättfärdigar alltid sina handlingar och ytterst få gör något som strider mot vad de tror på.  Självklart finns det alltid tvångsinkallade soldater, det finns alltid de som bara slåss av rädsla för vad som skulle hända annars. Det finns säkert oändligt många anledningar att delta i ett krig. Men hat, hämnd samt en tro på att den sida man själv slåss på är den sanna, den goda är troligen viktiga drivkrafter.

Så om nu både Palestina och Israel anser att just de har rätt och att de andra är hundar som förtjänar att dö, hur ska man finna en lösning?

Många palestinier i Gaza har inte mycket kvar att leva för,  förhållandena är urusla. Om man har förlorat sin familj, sina vänner, sitt jobb, sitt hem…vad har man då att förlora? Kanske gör man då saker man annars inte skulle ta sig för därför arr ens gräns sedan länge är passerad? Jag vet inte, jag spekulerar bara.

Självklart vill inte alla palestinier och israeler att kriget ska fortgå. Många vill säkert bara ha fred, en dräglig tillvaro och möjlighet att sakta men säkert bygga upp sina liv igen. Hur man nu gör det när barnen, om de överlevt, är i chock och hemmet är borta. Sjukvården i Gaza kan inte ta hand om chockade barn heller, de har fullt upp med de blödande, fysiskt trasiga. Jag undrar vad det kommer bli av de psykiskt trasiga.

Det är aldrig ens fel när två träter heter det, men känslan av Gazakonflikten är att om den ena sidan kastar en sten så svarar den andra med granatkastare och maskingevär. Vilken sida som är vilken i min liknelse får ni lista ut alldeles själva. Enligt DN har Minst 105 civila palestinier dödats och Minst 500 skadats (25% av 425 resp. 2000), medan fyra civila israeler omkommit. Hur många palestinska barn är en israel värd? När tar det slut?

Enligt en norsk läkare som volontärarbetar i Gaza har Israel nu börjat med medvetna, strategiska attacker mot ambulanser. AMBULANSER! Vad i hela helvete? Minst en läkare och en sjukvårdare har dödats under en sådan attack. Varför? Ambulanser är inte militära mål, aldrig någonsin. Jag vet itne vad för patient den omnämnda ambulansen transporterade, kanske en viktig måltavla, men jag kan fortfarande inte se hur det på något sätt skulle kunna rättfärdigas.

Det senaste uttalandet jag såg från USA var att Israel skulle “försöka undvika civila offer”. Medan stora delar av övriga världen gick ut coh fördömde attackerna tyckte alltså USA att det var ok, bara man försökte undvika civila, något USA själva är lite av experter på (eller hur var det nu?). Sålänge storebror håller Israel om ryggen kommer ingenting hända, oavsett hur många hjälporganisationer, mänskliga rättighetsmänniskor och FN-medarbetare som rapporterar om palestiniernas vardag. Och hur i helvete går attacker mot ambulanser ihop med den enda förmaning de fått?

Barnen står mitt i blodbadet. Vad händer med dem, även om de överlever? Under andra världskriget skickades många finska barn till tryggheten i Sverige. Tänk om någon kunde erbjuda dessa barn något liknande? För även om det är hemskt att skilja dem från deras familjer så kanske de åtminstone slipper se både sitt hem och sina föräldrar slitas i stycken av bomber och kulor. Här i väst pratas det ofta om hur våldsamma tv-spel är skadligt för barnen. Vad är då inte verkligheten i ett krigsdrabbat land?

Såna här saker får mig att känna mig så fruktansvärt hjälpslös. Även om jag gör allt jag kan kommer det bara vara en droppe i havet. Jag kommer för den delen inte sluta kämpa, många bäckar små… Men någonstans önskar jag att folk bara kunde sluta trasa sönder varandra, vad tjänar det till, egentligen? Vad ger allt detta meningslösa dödande?

“Vår onge”

Hans namn är Ali, ni som känner mig och läser här ofta vet mycket väl vem han är.

Han lämnades på sjukhuset dagen efter han föddes. Hans mor gick därifrån utan att se sig om, utan att någonsin få veta vad det skulle bli av honom. Hon var tvungen, tvingad av ett samhälle som fördömer utomäktenskapliga barn och deras mödrar.

Ali sprang rakt in i mitt hjärta första gången jag såg honom. Jag och M har blivit faddrar åt honom, fast barnhemmet inte har någon officiell fadderverksamhet. Vi besöker honom alltid när vi är i Marocko. Den här gången tog vi med oss en present, vi köpte en nalle till honom.

Som ni vet har Ali förändrats, blivit tyst, tillbakadragen, nedstämd.
När de flesta barnen sov fick M honom för sig själv i ett rum i ett par timmar. De lekte, pratade och skrattade. Ali levde upp igen och blev den pojke vi en gång lärde känna. M spelade in en film åt mig för att jag också skulle få se. Det här är Ali, som han ska vara: