Jag hävdar inte att jag är en ängel, fullt så fåfäng är jag inte. Men om någon skulle erbjuda mig jobbet skulle jag tveklöst tacka ja, vingar är trots allt en oslagbar arbetsförmån. Och nu menar jag som extraknäck, jag vill inte dö eller nåt sånt trams, då får det vara. Jag har dock ofta blivit kallad ängel, vanligtvis på jobbet, både i egenskap av vårdbiträde, läkare och undersköterska. Den som omnämnt mig flest gånger vid detta epitet är min favorittant på ålderdomshemmet där jag jobbade en gång, där gick jag under benämningen ”min lilla ängel”. I gengäld såg jag till så att hon alltid hade nya blommor på bordet, så att sängen alltid var bäddad såsom hon ville ha den, så att hennes fötter alltid blev insmorda och masserade, så att hon fick komma ut och som en bonus kunde jag ”översätta” och förklara allt läkarn sa, för honom vågade hon aldrig fråga. På den arbetsplatsen var det senare ett par riktigt bittra kärringar till arbetskamrater som hävdade att jag inte skött mitt jobb, ettår senare, när jag sökt ett annat jobb och behövde referenser. Jag vet inte riktigt hur de fick till det när jag ofta tog mig an en hel avdelning själv, sprang mellan rummen och multitaskade för att alla skulle vara klara i tid till frukost, jag såg till så att de alltid satt på plats med skedarna i högsta hugg när gröten serverades. När till och med de bittraste eller otryggaste vårdtagarna som normalt inte alls vill ha med sommarjobbare att göra accepterade mig. När jag hanterade panikångestattacker hos en vårdtagare med sådan finess att hon alltid ville ha mig i närheten. När jag var ”den lilla ängeln”. När de dementa blev tårögda när de insåg att det var mig de råkat slå. När såväl boende som anhöriga fortfarande frågade efter mig ett år senare, inklusive en dement kvinna. Hur kan jag inte ha skött mitt jobb som vårdbiträde då? Nej, bitterhet och avundssjuka tror jag snarare på. Som tur var valde min nya chef att inte tro på dem, jag fick jobbet ändå och hon ångrade aldrig det beslutet. Hon ringde mig den här våren och tiggde och bad att jag skulle komma tillbaka och jobba, men jag befann mig på fel sida Sverige denna sommar.
Kvinnodominerade arbetsplatser kan vara ett helvete med skitsnack och knivstick i ryggen. Jag vet itne varför vi beter oss så mot varandra. Själv uppmuntrar jag inte skitsnack och jag hakar aldrig på, men jag är för dålig på att säga ifrån. Troligen för att jag är rädd att vara ämnet nästa gång de är ensamma. Jag borde bry mig mindre, jag är jag oavsett vad de säger. Men det lämnar ändå en bitter bismak när man får veta att någon snackat skit.
Något de tryckt på i läkarutbildningen är att hur mycket man än vill så är det omöjligt att bli omtyckt av alla. Man kommer alltid stöta på folk som är missnöjda med en. Kanske för att de har en dålig dag och är missnöjda med allt och alla, kanske för att man själv har en dålig dag, kanske för att personkemin helt enkelt inte matchar. Men man kan inte bli älskad av alla, det är ett faktum, så det är bara att acceptera och lära sig leva med det, kunna hantera situationerna när de uppstår på ett professionellt och snyggt sätt.
En gång spenderade jag större delen av dagen åt att prata med en cancerpatient som planerade hur hon skulle dö. Hon hade fått veta dagen innan att eländet kommit tillbaka. I sex veckor hade hon trott att hon var botad, sen kom det igen. Hon funderade på om hon skulle dö hemma, om det var rätt mot anhöriga, om de skulle orka. Hon ville gärna ha dem där. Och så ville hon ha sin hund där och det kunde man inte på sjukhuset. Hon funderade på hur länge hon hade kvar och hur det skulle vara. Hon funderade på om det skulle göra mycket ont. Hon funderade på hur det skulle bli för anhöriga när hon var borta. Hon funderade mycket och hon var väldigt lugn och sansad, rationell. Jag lyssnade mest, jag svarade om hon frågade någonting och om hon ville veta vad jag tyckte. Jag tyckte hon skulle dö hemma, med hunden och de hon älskade. Hon var rädd att vara till besvär, hon var rädd för mycket. Jag frågade vad hon hade velat om någon av hennes anhöriga hade varit i hennes sits och hon varit den friska. Hon sa att hon hade velat att de skulle vara hemma med henne. Jag tror hon fattade ett beslut.
Hon kallade mig också ängel.
