Är det ofantligt hårt att vara kändis eller är det en viss typ av människor som blir kändisar…eller är det bara miljön de vistas i? Kändisar kanske inte är mer benägna att syssla med droger, skillnaden kanske bara ligger i att media uppmärksammar dem och inte vanliga människor?
Ta Paris Hilton t.ex. Hon har absurda mängder pengar. Om hon har tråkigt kan hon ta ett privat plan och sticka vart hon vill i världen, hon kan äta den bästa maten, bo på de finaste hotellen, köpa alla upplevelser hon vill, se alla världens under. Men hon väljer att stanna hemma och knarka, förstöra sin kropp och skicka sig själv mot en för tidig död. Varför? Blir man knäpp om man har det för bra? Måste man utmana ödet och skapa problem om man inte har några? Är det inte det minsta lockande att göra saker om man kan? Har hon vid sin ringa ålder redan gjort allt som kan köpas för pengar? Tjejen kan åka limousin vart hon vill och ändå kör hon full. Varför? Måste hon sätta sitt eget och andras liv på spel för att få lite spänning i livet?
En annan kändis som trillat dit är Cheb Khaled, algerisk artist som bla gjort Didi och Aisha. Han har sedan länge ett känt alkoholmissbruk. Jag och Mouhssine var och såg honom på Berns salonger i Stockholm i juni. Han kom ut på scen en timme för sent (inget förband), full som ett ägg och hög som ett hus. Han kunde knaptt stå på benen, men sjunga kunde han. Enligt uppgift är han alltid så väck på sina konserter att han knappt vet vad han gör. Han har bl.a. lyckats vifta med en Polisario-flagga på en konsert i Spanien som gjorde att folk kastade glasflaskor på honom när han senare var i Marocko och fick honom bannlyst från flera stora konserter där. När han senare bad om ursäkt officiellt sa han att han inte förstått vad han gjorde – troligtvis för att han varit för drog/alkoholpåverkad. I Stockholm avslutade han konserten med att välja ut två flickor ur publiken och plocka dem backstage, via scenen. Många av hans fans är muslimer och många tycker att hans beteende är respektlöst mot publiken. Vad har en artist för skyldigheter jämtemot sina fans? Borde han för deras och sin egen skull se till att komma ur beroendet? Borde han vara lite diskretare med sina groupies? Jag tycker nog faktiskt att man får ett visst ansvar när man blir kändis för det innebär att man blir en förebild för många, speciellt unga och då borde man föregå med gott exempel. Men det är lätt för mig att sitta här och moralpredika, men att åtminstone följa lagen borde ju inte vara så fruktansvärt svårt och knark är ju faktiskt olagligt på de flesta håll i världen.
En annan kändis som nyligen blivit uppmärksammad i en knarkskandal är Sanna Bråding. Hon är nyligen dömd för narkotikabrott, men överklagar domen. ”– Jag vet inte om tingsrätten förstår hur hårt detta har drabbat Sanna. Hon är i princip borta från branschen, säger hennes advokat Göran Witt-Strömer.” Vänta lite nu, hon kanske skulle ha tänkt på det INNAN hon började knarka? Hon blev av med jobbet som programledare för P3 star, ett ungdomsprogram. Givetvis ska man bli av med jobbet som förebild för ungdomar om man missbrukar kokain, det är en självklarhet. Jag förstår verkligen inte hur det kan användas som argument för att hon ska få ett lindrigare straff i domstolen. Snarare tvärtom, hon har missbrukat ett förtroende och ett ansvar, det är ingenting hon ska få sympati för.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2966489.ab
Naturligtvis är det synd om människor som fastnar i drogträsket. Det är fruktansvärt hur destruktivt det kan vara, jag har sett det många gånger. Jag undrar hur folk tänker den där första gången. Jag måste bara testa? En gång är ingen gång? Det händer inte mig? Själv har jag aldrig ens hållt i en cigarett, droger finns inte på min världskarta. Varför börjar man? En verklighetsflykt? En kul grej? En sista utväg när världen blir för mycket? Ytterligare en sak som jag inte riktigt förstår.
Kalla mig moraltant om ni vill, men jag har sett för många unga människor få sina liv förstörda av droger, jag har sett vilka avskyvärda konsekvenser det kan få och därför måste jag bli upprörd när ungdomarnas förebilder leder dem rakt i fällan.
Kan förklara hur folk hamnar i träsket. Har sett det väldigt ofta.
Det börjar med nyfikenhet, och personen anser sig ha så pass mycket karaktär att det bara blir EN gång, men testas ska det göras. (”Allting ska testas en gång”, ”Jag känner massa folk som har testat bara en gång”, ”Jag kan inte uttala mig om det förrän jag har testat”, alla dessa är förhållandevis legitima ursäkter som faktiskt slår ”knark är bajs”).
De testar det en gång och inser att:
- Nej, man blir inte missbrukare av att testa det en gång. Dvs
- Nej, de har inget behov av att fortsätta hålla på med det.
- Ja, det var trevligt som fan, men att det är sån hajp runt det är helt överspelat.
Och nu, när det inte längre är ett laddat ämne, så sänker de garden. Och väldigt många resonerar som följer: jag blev inte en missbrukare, jag har inget sug efter mer, vilket betyder att det är ingen fara, jag kan testa det en gång till, eller testa en annan sort, för jag kan ju hantera det!
När detta blir till en rutin, precis som alkohol (hur många utav dom som har testat att dricka sig fulla på fester kan sedan gå på fester eller gå ut och inte dricka något och tycka att det fortfarande kul?)
Där kommer beroende och missbruk krypandes. Resten är historia.
Det finns andra definitiva stereotypfall. Vissa som testar hamnar i träsket är destruktiva människor med t.ex. borderline som gör det bara för att fucka upp det för sig själv (medvetet eller undermedvetet), men det är en annan femma – de hittar ju sätt att skada sig oavsett. Andra blir indragna pga omgivningen, peer pressure, osv. Tror att så är fallet med de s.k. medieprofilerna.
Dessutom är det så att missbrukarvärlden är mycket större än vad som syns på ytan, och få personer som inte sysslar med droger ser hur pass omfattande det egentligen är. Alla samhällsklyftor är påverkade, det finns direktörer, lärare och byggarbetare, sjuksköterskor, forskare, arbetslösa, mellanstadiebarn, mödrar och antidrogskampanjpersonal som knarkar.
Det syns bara inte, för de utsätts inte för näsvisa journalister och reportrar. Det är nog slutgiltiga förklaringen till din fråga.