På högstadiet var jag kamratstödjare, jag var till och med ordförande för kamratstödjarna. Jag var aldrig cool eller populär, men det var inget jobb för innegänget ändå, så klassen valde mig nästan enhäldigt. Killen som valdes kom dock från innegänget faktiskt. Jag gick på en skola där nynazisterna regerade. De drog runt genom korridorerna i sina stora, fula gäng och satte skräck i de yngre årskullarna. En dag satt jag och min bästis Sofie på golvet utanför klassrummet i väntan på att nästa lektion skulle börja. Gänget kom (de gick i nian, vi i åttan) och en av ledarna, en kille som hette Robert och bodde granne med mig, sparkade till Sofie. Hon såg upp på honom och sa helt orädd: ”Du borde nog skaffa glasögon, du verkar inte se så bra.”
Han blev helt chockad, hans ansiktsuttryck var oslagbart. Aldrig hade han kunnat tänka sig att denna smala lilla tjej med glasögon som gick i åttan och satt på golvet i en korridor skulle våga öppna munnen mot honom. Hela gänget stod bakom honom, han hade förlorat ansiktet, vad skulle han göra nu? Jag beundrade henne enormt och såg på med häpnad. Han sa: ”Vad sa du?” Sofie upprepade vad hon nyss sagt en gång till och lade till ”Hör du dåligt också?” Han blev ännu mer chockad. Det här med intelligens och ord var inte hans starka sida så han sparkade helt enkelt Sofie en gång till. Och just då kom rektorn runt hörnet och såg sparken, varpå Robert genast omhändertogs. Man skulle kunna tänka sig att gänget därefter skulle ställa till en hel del problem för mig och Sofie som hämnd, men istället undvek de oss som pesten…det är farligt att förlora ansiktet och Sofie var läskig för hon var inte rädd för dem. Jag minns hela händelsen som om det skedde igår. Jag avgudade Sofie efter det.
Det var väldigt intressant att nynassarnas ledare alltid tycktes bestå av korta små skitungar, som små bjäbbiga mopsar. Robert var tveklöst en av de absolut minsta killarna på skolan, men han hade två storvuxna tvillingar bakom sig som stöttade honom. Hur nu det gick till? Vem har nånsin sett en chihuahua bestämma över två Rottweilers? När Robert slutade togs hans plats av Henrik, en ännu mindre kille, med ännu färre hjärnceller. Några år senare åkte han dit för sexuellt ofredande av lågstadiebarn, men det är en annan hitoria. Var det deras hävdelsebehov som gjorde att de var tvugna att vara så jävliga?
Hursomhelst, tillbaka till början. Som kamratstödjare och Sofies vän var jag naturligtvis en av gängets värsta fiender, men de vågade aldrig röra mig. Folk försökte skrika glåpord efter mig och Sofie, men vi gav dem alltid svar på tal. Tillsammans var vi nästan oslagbara. Jag har alltid varit en aktiv antirasist, helt i enlighet med de värderingar jag fått med mig hemifrån. Jag har nästan blivit påkörd en gång och flera gångar varit nära att åka på stryk pga det. Smidighet och min relativa nykterhet jämfört med deras har räddat mig. Jag har aldrig funnit det svårt att vinna en diskussion med dem, deras argument ligger oftast på dagisnivå. Men när de inser att jag pratar omkull dem blir de aggressiva.
När jag träffade Mouhssine och började umgås med muslimer och studera islam började jag även hamna i diskussioner med en annan, snarlik grupp; islamofoberna. De sitter bakom sina datorskärmar och sprider sitt budskap tillsammans med smygrasisterna, som hävdar att de inte är rasister men har klara rasistiska åsikter. Slagen i forumen har varit många och blodiga. Min strid har förflyttats från korridorerna och gatorna till internet och forumen. En av mina favoriter är en liten brud som skriker väldigt högt om hur hemska alla invandrare är men helt saknar trovärdighet och vettiga argument. Hon slutade besvara mig i forumen, skrev ett argt mail och ett ännu argare inlägg i min gästbok där hon tillskrev mig åsikter jag inte hade och gjorde bort sig själv i största allmänhet. Sedan blockerade hon mig så jag inte kunde besvara henne. En storslagen seger för mig, hon vågade inte möta mig längre, hon flydde.
Mitt senaste favoritargument (eller försök till argument) som en av dessa människor presterade lyder: ”Varför ska det vara så? Varför rättfärdigar en persons tro att man ska få bryta emot de lagar och regler som finns? Vart går gränsen? Om man som Nazist tror att mord (av vissa grupper) är något bra – Rättfärdigar det då mord? Om man som anhängare av rastafari-kulturen tror att t.ex marijuana är något bra/ofarligt – Rättfärdigar det då användning av knark? Om man som anhängare av vissa oerhört extrema, Kristna sekter tror att sex med barn är något fint – Rättfärdigar det då pedofili?” Diskussionen handlade om huruvida det var rätt eller fel att förbjuda slöjan på vissa platser/i vissa yrken. Han tycker givetvis att hans exempel är klockrena – klart jag inte kan säga att det är ok med mord, knark och pedofili. Men det är ju bara oerhört löjligt att ens försöka jämföra tre så skadliga saker med en slöja som bärs frivilligt. Slöjan skadar varken kvinnan som bär den eller någon i hennes omgivning, den sticker möjligen i ögonen på islamofober. Jag förklarade detta för honom varpå han lämnade diskussionen.
Genom forumsdiskussionerna träffade jag ”Hadiya”. Vi kämpar på samma sida, men i egenskap av muslim sitter hon på mycket mer kunskap än mig. En annan skillnad är att hon försvarar sina egna ideal, jag försvarar människor och rättigheten att följa sin egen väg sålänge det inte skadar någon. Vi slåss mot fördomar, förutfattade meningar och generaliseringar, mot hat och ilska. Jag håller inte alltid med henne, men vi förstår varandra ändå. Hon hamnar helt klart på listan över de bästa människor jag träffat.
Det är mänskligt att generalisera, det är så våra hjärnor fungerar för att vi ska klara av att processera all information vi ständigt bombaderas med. Det är också mänskligt att skapa syndabockar att lägga skulden på snarare än att leta hos oss själva. Det är mänskligt att dela in andra människor i ”vi och dem”. Det är mänskligt att vara obekväm i ovana situationer. Det är mänskligt att vara rädd för det okända. Men måste vi kasta så mycket hat på varandra bara för att vi är olika?
Halalhippies ftw!
