Ali – pojken som Gud glömde

För nästan ett år sedan besökte vi barnhemmet i Agadir. Där finns omkring 80 barn i åldrarna 0-5 år, samtliga övergivna av sina mammor på sjukhuset efter födseln. När de blir omkring 5 och inte tillhör de lyckliga få som blir adopterade väntar gatan för dem. Eller egentligen är det ett annat barnhem, men omständigheterna där är så illa att de allra flesta flyr och väljer gatan istället, barnhemmet för äldre barn liknar mer ett fängelse eller en institution.

När vi var där sist sprang en liten pojke fram och kastade sig om halsen på oss, han sprang rakt in i mitt hjärta. Det var en väldigt glad och social liten pojke, han babblade i ett, kallade mig mamma, skrattade mycket och klamrade sig fast runt min hals som om det var hans sista livlina.

Tänk dig den sötaste hundvalp du någonsin sett, som viftar på svansen och springer dig till mötes, som slickar dina händer och tittar på dig med sina stora ögon, som säger ”älska mig” med hela sin kropp. Du vill bara ta hem den och krama den och mata den och visa den att det finns kärlek över i världen för den också…för den bor på gatan. Och om du inte tar hem den så vet du att den kommer att vara hungrig och frusen och ensam och övergiven och rädd, att folk kommer spotta och sparka på den, att ingen kommer hjälpa den när den blir sjuk eller skadad…tänk nu att hundvalpen är en människa. Jag älskar barn, men inget barn har fångat mitt hjärta så. Det finns 80 ungar där inne, ingen annan berörde mig så…och han var inte ensam om att klamra sig fast och kalla mig mamma.

Idag var vi på barnhemmet igen. Vi frågade efter Ali och fick honom utpekad. Jag kände igen hans ansikte; inte en enda vecka har passerat under det gågna året utan att jag har tänkt på honom…men jag kände inte igen honom. En tyst, fruktansvärt mager liten pojke som satt i ett hörn med blicken i golvet. Han är en av de äldsta där nu, hans dagar där är räknade. Han är för gammal, ingen kommer adoptera honom, gatan väntar och han vet det. Världen har vänt ryggen åt honom, ingen bryr sig; han vet. Han kommer få tigga för att få något i sin mage. Troligen kommer han bli misshandlad av polisen och av andra människor på gatan. Han kommer få slåss för sitt liv. Han kommer leva som ett djur. Kanske kommer han falla i fällan för barnprostitution, det är en uppgående marknad i Marocko, bli såld av en vidrig hallick till en ännu vidrigare sexturistande gubbjävel från Europa for 200 spänn.

Ingen kommer finnas där när han drömmer mardrömmar, hela hans liv kommer vara en. Ingen kommer dela hans glädje och stolthet nar han tappar sin första tand. Ingen kommer lära honom vad kärlek är. Ingen kommer trösta honom när han är ledsen. Det här ska vara den lyckligaste tiden i hans liv, han ska vara bekymmersfri. Han ska leka, sommaren ska vara for evigt och varje dag ska vara fylld av skatter. Han ska skratta och vara fri, drömma om att bli brandman eller snickare eller polis. Han ska le mot solen och sin lysande framtid. Men i hans framtid finns bara mörker och han vet det, jag såg det i hans blick. Han är en liten tänkare, han är en smart unge. Sist jag såg honom hade han fortfarande hopp att någon skulle välja just honom…nu har han förlorat sitt hopp om världen.

Jag vet inte hur jag ska kunna se mig själv i spegeln igen och vara stolt efter att ha sett honom i ögonen och vänt ryggen åt honom jag med. Jag skulle ge vad som helst för att se honom le igen.

Han skrattar inte längre, han pratar knappt längre, han har ingen tro, inget hopp, ingen framtid. Ingen bryr sig, ingen älskar honom, han vet. Det är en alldeles för hård sanning för en 4-åring.

Mitt hjärta är i bitar, jag vet inte vad jag ska göra. Jag skulle ge vad som helst för att se honom le igen.

Hans brott: Hans föräldrar var inte gifta. Fy fan för den här världen.