Hemma från Marocko

Nu är vi hemma igen, efter två omtumlande, händelserika, känslofyllda, men kanske framförallt inspirerande veckor. Lite som det brukar vara i Marocko; idéer skapas, beslut fattas och man upplever saker man aldrig trodde man skulle få vara med om. Helt sanslöst, som vanligt.

Jag har hälsat på och blivit presenterad för så många olika personer att det känns som jag snart känner halva Bensergao, men jag är väl medveten av att det bara är en liten bråkdel av alla mängder av människor som bor där. Veckans citat blev: “Say hello” (skakar hand) “This is Hassan, he sells porn movies and just got out of jail” – vilket jäkla sätt att presentera någon på. “Men det är ju sant!” var Ms försvar…

Bensergao förresten, få turister sätter sin fot där, det är ett väldigt inhemskt område i utkanten av Agadir, mitt emot palatset. De turister som vistas där har på ett eller annat sätt någon relation med en av dess invånare eller såär de väldigt vilse. Det är ett virrvarr av smala, trånga gator, ibland i betong, ibland i grus och sand, någon enstaka gång kan man hitta asfalt. Gatorna kantas av väggar i betong, omålade eller målade i vitt eller orange. Här och där sitter fönster och dörrar i ett virrvarr utan struktur, ibland är det ett hål i väggen som är en liten affär. En av dessa affärer ägs av Zacharias, den är på ca 3 kvm och har ALLT från bröd och juice till tandpetare, blöjor, tomma cd-skivor och parfym. Hur det är möjligt vet jag inte, men affären är lite som skalmans skal. Överallt är det människor och katter, en och annan hund med. Barn springer och leker, stånd på hjul med alla möjliga saker som säljs. Ibland blockeras vägen av en vagn dragen av en häst eller åsna. Man passerar genom en trång gränd och plötsligt står man mitt på en av Agadirs främsta haschmarknader, på ett torg dit alla vägar är så smala att ingen bil kommer in. Man svänger runt ett hörn och plötsligt stirrar man rakt in i ögonen på ett avhugget kohuvud. Man har nått fram till en av slaktarna, djurens huvud kokas eller grillas och ger mat till många, inga delar av djuren slängs, man kan äta allt. I andra änden av slaktarens affär hänger gethuvuden på rad. Under sitter några pojkar med något som ser ut som en liten eldkastare och flamberar bort håren från huvuden och fötter. De “färdiggrillade” huvudena ligger på bänken under de nyss avhuggna med makabra leenden där läpparna dragits tillbaka och tänderna blottas. Från krokar hänger flådda djurkroppar, flugor surrar runt och lägger ägg i köttet, getingar surrar förbi och tuggar av (för dem) stora köttstycken som de tar med sig hem. Mängder av ljud hörs – från försäljare som ropar, barn som leker och skriker, människor som hälsar på varandra, grannar som pratar med varandra genom fönstren, motorcyklar som kör förbi och tutar, en förrymd höna som kacklande blir infångad och återförd till buren bakom slaktbänken. Lukterna från kryddstånd, fruktstånd, slaktaren och hönsen blandas samman till ett sammelsurum av melon, kummin, blod och fjädrar i näsan. Överallt och från ingenstans kommer människor i färgglada, heltäckande kläder. En strykarhund springer förbi jagandes en smutsig och tanig katt. Bensergao, den enorma skillnaden mot Kodes raka gator, massproducerade 70-talsvillor, prydligt klippta häckar, välskötta trädgårdar och stora lugn är slående. Tänk att min själsfrände växte upp här – hur hittade vi varandra?

Konflikten i Ifini har lugnat sig igen, förändringen lär utebli än en gång. Människor spyr galla över polisen, regeringen och till och med kungen i media. Vad som kommer hända dem och Ifni i framtiden vet jag inte, men det lär inte bli trevligt. Al Jazeera rapporterade om konflikten förra gången när 6 personer blev dödade av polisen – resultatet blev att nyhetskanalens kontor i Marocko stängdes ner och de är nu bannlysta från att göra reportage där. Det finns enstaka rapporter i inhemsk media. Speciellt i tidningen Al Massae, ledd av upprorsmakaren Rachid Nini, som konstant vågar ifrågasätta och lägga ljus på saker som styret vill mörklägga. Han är redan stämd på 60 miljoner Dh av polisen och staten, men han tystnar inte. Han är så populär att de inte kan döda honom utan att skapa en martyr.

Vi flög Ryan både dit och hem, ett himla gissel men det är sånt man får leva med när man inte har några pengar. 4 h bussresa till Marrakech (om allt går smidigt, det blir gärna 5 h istället), flyg till Frankfurt, alldeles för många timmars väntan på den tråkiga och kalla flygplatsen, flygg till Skavsta och när flygbussen väl kommer till stan har tunnelbanan slutat gå…vi kom hem tilslut ändå. Men om du ska flyga med Ryan nån gång så ska du tänka efter noga när du packar handbagaget så du inte råkar packa ner din stora hacka, eller din pistol (det här med vätskor vet ju alla vid det här laget, men såna här mer subtila saker är det inte alla som tänker på):

Och när du sitter och väntar på ditt 2 timmar försenade plan kan du alltid roa dig åt detaljer som:

Hundvalpen (klart han fanns på riktigt) hette Bossie och bodde på parkeringen utanför vårt hotell. Han var bara en månad gammal, vad som hänt hans mor vet jag inte. Han matades med mjölk, bodde i en kartong och lekte med skräp som han fyndat bland bilarna. Kvällen innan vi åkte försvann han. Jag vet inte om han dog, om någon familj tog sig an honom eller om någon av människorna på gatan ville ha sällskap…han försvann till ett okänt öde.

När vi besökte barnhemmet igen fick Ali syn på oss samma sekund som vi gick in genom grinden. Han sprang fram och klamrade sig fast vid mitt ben. Jag lyfte upp honom och kramade honom länge. En svensk 4-åring skulle jag aldrig orkat hålla i famnen så länge, men Ali väger nästan ingenting. Vi hade kommit dit och frågat efter honom och vi kom igen. Vi tände hoppet i hans hjärta igen och vi kan inte svika honom nu. Vi är tillbaka i Sverige, men runt en liten hals i Marocko hänger ett halsband och ett löfte att han aldrig ska bli övergiven. Hur det ska lösas vet jag inte ännu, men han kommer vara kvar på barnhemmet tills nästa gång vi kommer ner, vi har köpt lite tid att finna en lösning.

Han ler igen, för tillfället iallafall.

Jag har tagit reda på vad barnhemmet behöver. Föreståndarinnan sa att alla kommer med godis, leksaker och kläder. Det är väl bra iofs, men de har allt de behöver i de kategorierna, godis är långt i från nödvändigt och leksaker och kläder kan återanvändas. Däremot har de itne tillräckligt med mat åt barnen – vad gör det att dumma turister kommer släpandes med leksaker när barnen svälter. De behöver ris och mjölkersättning, tvål och tvättmedel behövs med så barnen kan vara rena. De behöver även salvor till röda barnrumpor och blöjor till de större, handikappade barnen. Men sådant är tråkigt, det är ingen som tar med sig det.

Let’s make it happen!