Underbar och älskad av alla

Varje barns rättighet – alltför få barns verklighet.

Jag vet att Alis öde långt ifrån är unikt. Tragiskt nog finns det tusentals och åter tusentals barn som honom bara i Marocko. Jag kan omöjligt hjälpa dem alla. Men jag kan göra något, få tillbaka några fler leenden till jordens yta och göra världen en liten gnutta bättre…och det tänker jag göra också.

Läste av en händelse i kvällspressen (jag jobbade natt då och det var underhållningen som fanns att tillgå) att ett par i Linköping (tror jag det var) fått sin fåniga lilla hund stulen (jag vet att det är mycket mer än en fånig liten hund för dem) och att en anonym miljonär blivit så rörd när han löäste om det i tidningen att han nu utlovade 100.000 kronor till den som stulit hunden om den lämnades tillbaka. Det är väl väldigt fint gjort av honom, men finns det inte bättre sätt att spendera sina pengar än att skänka dem till hundtjuvar? Hur många barn hade jag kunnat rädda från gatan i Marocko om jag fått de pengarna?

Vad är det för fel på en värld där en kvinna sitter hela dagarna och tigger ensam men sent på kvällen hämtar sina två små barn (ca 8 mån + 3 år gamla) och sedan sitter med dem ute på gatan hela natten för att vinna mer sympati…varje natt (vi sa åt henne att barnen borde sova hemma i sina sängar, hon sa att hon väntade på Guds barmhärtighet och att barnen skulle hjälpa henne få den). Eller där 5-9-åringar tvingas springa runt och sälja blommor till turister mitt i natten, bevakade av föräldrarna en bit bort…och om man skrämmer dem och frågar dem varför de är ute och säljer blommor mitt i natten när de borde vara hemma och sova berättar de tårögt att de får stryk om de inte säljer alla blommorna. Där barn blir uthyrda eller tagna av andra människor på gatan som tiggaraccessoarer, runtsläpade, slagna och utan att se ett öre av pengarna som blir insamlade på deras bekostnad (en kvinna kom mot oss med en liten pojke i handen som försynt frågade henne om han fick äta snart, hon röt ”håll käften, din lilla horunge, du är bara skit!” åt honom i tron att vi inte förstod arabiska. Barnet slog ner blicken, hon tog på sitt mest bedjande ansikte och vände sig till oss). Där föräldrar är så desperata att de säljer sina egna barn till sexturister. Där barn som borde gå på lågstadiet röker hasch och cigaretter. Ändå är dessa barn lyckliga jämfört med barn i andra länder.

Barndomslycka borde vara en självklarhet, istället är det en lyxvara. Jag vet – ingen orkar lyssna på mer ”tänkpå de svältande barnen i Afrika”, men för mig har de blivit så verkliga. De är inte något abstrakt längre, de är ”little pieces of human beings” som min svärmor sa. Hon jobbade på sjukhuset förut. Hon berättade att hon alltför ofta fann övergivna barn där och att hon grät varje dag de första veckorna för dessa små varelsers öden, sen orkade hon inte gråta mer. Men hon förstod min tårar när jag frontalkrockat med den verklighet som jag läst om så många gånger, men som jag ändå inte riktigt förstått. Det händer inte här, det händer inte mig…det berör inte alls på samma sätt då.

Av någon anledning kommer jag att tänka på ett barnprogram jag älskade som liten: