Jag har inte skrivit på evigheter. Kirurgen har varit en väldigt hektisk termin och jag har lagt mycket energi på extra jourer på akuten och narkosen. Dessutom har jag haft mina små sidoprojekt att tänka på. Här följer lite allmänt blaj, det intressant börjar i nästa paragraf så du kan hoppa direkt dit om du vill.
Men, nu är kirurgen slut. Hade sista tentan idag – muntan som jag klarade problemfritt. Förra veckan var praktiska provet som jag också klarade och i måndags var den skriftliga tentan som jag inte fått resultatet på än, men känner att jag sitter tryggt. Kontentan är att den sista stora kursen på läkarutbildningen är avklarad. Nu är det bara nerförsbacke. Jag hoppas därmed också på att ha tid att skriva igen, i sommar ska jag ju bara jobba. Men nu har jag två intensiva veckor med en intensivvårdskurs och samtidigt inskolning på Huddinge-IVA på kvällar och helger. Efter det hoppas jag att bloggen kommer igång lite igen. Sitter här nu med håret invirat i en handduk och ska snart göra mig redo för tentafest, men några rader ska jag hinna med.
Idag var jag ute och köpte blommor. Fick då en rosa ros av den inställsamme försäljaren. Den passade inte alls i min bukett så jag kunde inte lägga till den där. Jag ville inte ta med den hem. Så vad skulle jag göra med den? Jag funderade på att bara lägga den nånstans längs vägen. Men sen kom jag på att det var mycket bättre att ge den till någon annan – någon som såg ut att vara värd den och behöva den, någon som kunde bli glad. Så på vägen hem synade jag alla jag mötte och funderade på vem som skulle få rosen. En kvinna bestämde jag ganska fort, ville absolut inte att det skulle misstolkas som något raggningsförsök. Funderade på en liten söt, mörkhyad flicka klädd i rosa. Men hon var lite väl liten, 3-4 år, och skulle säkert bli glad men inte på det sättet jag ville. Sen funderade jag på en excentrisk tonårstjej med hälften rosa hälften svart hår. Men hon passerade för fort och dessutom verkade hon på väg ut nånstans och då skulle det bli jobbigt att släpa på blomman. Sen tänkte jag på personalen i tunnelbanan, de får nog väldigt sällan uppskattning och jag uppskattar faktiskt deras jobb väldigt mycket. Men tillslut bestämde jag mig för att en liten tant skulle få rosen – för de får nog ännu mer sällan uppskattning. På tunnelbanan satt en tant som såg väldigt trött ut. Hon hade färgglada kläder och nypermanentat hår. Hon hade kanske inte spenderat timmar framför spegeln men hon hade ändå gjort en ansträngning för att vara fin när hon gick ut. Så när tunnelbanan rullade in på min station gick jag fram till henne sa ”Vad fin du är” och räckte över rosen. Hon sken upp hela hon och såg väldigt förvånad ut men tog emot blomman. Sen hoppade jag av.
På bussen hem satt en professor från KS. Hälsade på honom med ett ”Nämen goddag professorn!”. Han kände inte igen mig men jag förklarade snabbt att jag pluggar till läkare och kände igen honom som föreläsare. Han insisterade på att jag skulle sätta mig bredvid honom och sedan spenderades bussresan åt att lyssna på mycket intressanta historier från honom, lärdomar och tips för framtiden. Mycket givande för mig och han fick bli beundrad av en blivande kollega för sina beundransvärda insatser under karriären. Han hade också världens största leende när jag hoppade av bussen.
Idag är jag väldigt glad och nöjd och jag ska försöka smitta av mig på så många som möjligt innan dagens slut.
Jag borde ge komplimanger och prata med okända/rel. okända människor oftare. Jag är egentligen en väldigt blyg person som måste peppa mig själv ordentligt för att våga ta kontakt med främlingar. Vilket är fullkomligt störtlöjligt – vad kan hända? Det är hög tid att börja träna bort det.
