Fransk dokumentär om gatubarnen i Casablanca. Som vanligt droger, våld och prostitution.
Men, den här videon handlar om en organisation som med stort engagemang tar hand om barnen. Ger dem utbildning, rehabilitering, mat och sovplats. De inger hopp till de ca 70.000 gatubarnen i Casa.

http://74.53.192.83/?artid=27348
Ovanstående är en artikel i en marockansk tidning – på arabiska dessvärre, kära läsare – angående barnuthyrningen i Marocko.
Den handlar om hur man kan hyra ett barn för en dag att tigga med för att dra in mer pengar. Handikappade barn har högre dagshyra än icke handikappade.
Jag har skrivit om det här förut. Om hur vi mötte en tiggarkvinna som med största sannolikhet hade ett inhyrt barn som hon väste ”Håll käften horunge, du är inte värd ett skit” till när han påpekade att han var hungrig.
Att barnen far illa av det här går inte att ta miste på. Det finns säkert tiggare som tar väl hand om dem, men eftersom de redan betalat för att kunna ha med sig barnet från första början är det osannolikt att de kommer spendera mer av sina tiggarpengar på att köpa mat åt barnet. De här barnen tillåts inte vara barn, de är accessoarer och ju mer miserabla de ser ut desto bättre för affärerna.

Det är sådana här saker Tarwa Onarouz vill göra något åt.

Min lilla Aloin – vårt smeknamn på Ali.
Vi har precis kommit hem från Marocko. Det var som vanligt omtumlande.
Vi kom på kvällen dag 1, dag 2 spenderade vi med familjen, dag 3 åkte vi till barnhemmet. Då var Ali inte där, alla de större barnen var på utflykt till ”Bird’s Valley” – Agadirs lilla zoo. Ali tycker om fåglar, för de flyger. Ali vill också kunna flyga.
Vi åkte tillbaka igen på lördagen (dag 5) med en stor leverans till barnhemmet; 80 kg ris, 40 kg pasta, 20 kg couscous, mjölkpulver, ett berg av blöjor, olja, tvättmedel, yoghurt, kakor, 17 kg bananer, 14 kg äpplen, 20 kg apelsiner, 15 kycklingar m.m.



Den här gången fick vi träffa Ali, ynkligare än någonsin med händerna för ögonen och tårar rinnande nerför kinderna. Vi fick honom i ett rum för oss själva ett tag och kunde prata lite med honom. Det har kommit två nya barn till barnhemmet, två pojkar. Ali är inte äldst eller störst längre. Pojkarna kommer från gatan och är i 6-7-årsåldern. De har minst sagt haft en miserabel uppväxt…stackars barn. Livet har lärt dem att slåss för allt, ingenting annat lönar sig på gatan. Jag vill inte ens veta vad de har gått igenom. Men, det orsakar ett stort problem när man placerar dessa pojkar på ett barnhem med barn som växt upp i en väldigt skyddad miljö – jämförelsevis. Att de dessutom är störst gör inte saken bättre. De slår och trakasserar de andra barnen dagligen, de är oprovocerat elaka och kallar de andra barnen för namn som de aldrig ens hört innan dessa pojkar kom till barnhemmet. Personalen på barnhemmet vet inte riktigt hur de ska hantera dem, barnen vet det ännu mindre. Ali är ett av offren. Han berättar att en av pojkarna brukar slå honom på ryggen och att han har långa naglar som rivs. Ali har mycket riktigt blåmärken och rivmärken på ryggen.
”Vad gör du för att han ska slå dig?”
”Walo” – Ingenting.
Ali vill bli stor och stark så att de inte vågar slå honom, men han är en liten varelse, bara skinn och ben. M talade om för honom att han redan är stark och visade hur han skulle spänna musklerna och skrika för att visa det.

Sedan kom föreståndarinnan och avbröt oss. Hon hade varit utanför och hört att vi frågade om han blev slagen. Sånt fick vi inte fråga. Fasaden är viktig, hon har inga problem på sitt barnhem. Det sa hon såklart inte, hon sa bara att det nog var dags för oss att gå. Vi frågade om vi kunde ta med honom ut en dag. Det gick inte, de har strikta regler kring sådant. Man måste ha papper från socialkontoret. Det är bra, så råkar barnen inte illa ut.
Vi leker tillsammans med Ali och de andra barnen ute på gården en stund innan vi går. Han är väldigt mån om att alla ska få vara med och leka, att det ska vara rättvist. ”Det är inte min tur att gunga nu, det är hans tur.” ”Hon vill gunga också.” Hur ett barn som växte upp på ett barnhem med ständig konkurrens om minsta gnutta uppmärksamhet blev så oerhört mån om andra är en gåta för mig. Han är en liten pojke med ett stort hjärta.

Blurret på bilden kommer sig av att barnen var väldigt förtjusta i kameran och lyckades talla på den.

Vi åkte till socialen på måndagen och fick ett nej. På onsdag åkte vi tillbaka till barnhemmet och pratade med deras sjuksköterska. Hon ringde socialen åt oss, sedan åkte vi dit och hämtade tillståndet.
Barnen känner igen oss. De vet att vi pratar med Ali hela tiden. Varje gång de ser oss ropar de i kör: ”Ali! Ali! Nu kommer de! Nu kommer de och tar dig härifrån!” ”Ta inte Ali, han är ful!” ”Ali kissar i sängen!”…och alla möjliga förolämpningar. Varje gång vi visar oss blir det en stor karusell och Ali börjar gråta och säger att han vill stanna på barnhemmet, att vi inte ska ta honom därifrån. Det spelar ingen roll att han blir slagen varje dag och inte får tillräckligt med mat – för det här är hela hans värld och all hans trygghet, han känner inte till något annat.
Sjuksköterskan och den kvinna på barnhemmet som står närmast Ali säger att han är ett väldigt kärleksfullt barn som behöver omtanke och ömhet. Vi bestämmer att vi ska gå en bit bort – så att barnen ser att vi lämnar barnhemmet ensamma och sedan ska de smussla ut Ali. Vi pratar med honom tillsammans. Vi lovar dyrt och heligt att han ska få komma tillbaka till barnhemmet, vi ska bara åka på en liten utflykt. Tveksamt bestämmer han sig för att lita på oss och tar våra händer.

Vi går bort till sjukhusets huvudentré där taxibilarna finns. Ali blir rädd och vill inte åka taxi. Vi pratar med honom igen. Säger att vi bara ska åka en sväng och sen kommer taxichauffören – farbror Hassan – att köra hem oss igen. Tveksam går han in i taxin och frågar chauffören om han kommer köra hem honom igen sedan. Han är helt med på noterna och han och M pratar om hur han ska köra till det roligaste stället i hela stan och sedan tillbaka. Ali verkar nöjd. Vi åker till stranden. Han har aldrig varit på stranden förut, aldrig varit nere vid havet. Han bor i Agadir. Staden har en av världens finaste stränder. Folk reser från hela världen för att se den, han har aldrig varit där.



Resten av dagen pekade han och sa ”Där är havet” varje gång det kom inom synhåll.
Det var lunchtid för oss. Ali hade precis ätit innan vi åkte, men vi bestämde oss för att gå till McDonalds så han kunde få en glass eller något liknande. Men han ville ha mat, han hade precis ätit men var ändå hungrig. Happy meal med Fanta, självklart fick han det…och som han åt. Han fick alla våra pommes och satte i sig nästan alltihop.

Utanför mötte vi en tiggare/vattenförsäljare som var traditionellt klädd i deras specifika kläder:

Ali pekade och sa ”Bojloud”, varpå mannen förnärmat kom fram, satte sig på huk, visade sitt ID och sa ”Nej, titta, jag är polis”. Ali skakade bara på huvudet och sa ”Nej, Bojloud” och försäljaren log, pussade honom på kinden, muttrade och gick vidare. Bojloud är benämningen på en annan klassisk utklädnad som unga marockaner ägnar sig åt på Eid när de klär ut sig i fårfällar och springer runt på gatorna och slår varandra, vattenförsäljaren var djupt förolämpad. Bojloud:

Vi gick in mot centrum. På vägen passerade vi ett stånd med brända mandlar, Ali fick en strut. Sen fick han syn på en samling ”åkturer” och tittade på oss med stora ögon. Han ville prova allihopa, han fick åka tre sen var det dags att gå vidare – han protesterade inte.



Därefter tog vi en taxi till Marjane – det stora köpcentret. När vi hoppat ur taxin var Ali kvar. Jag kikade in för att se varför han inte kom ut. Då ser jag att han pussar taxichauffören på kinden och säger ”Chokoran” – Tack. I Alis värld var alla taxichaufförer våra vänner, farbröder och morbröder som gav oss skjuts – varför skulle de annars stanna för oss och ge oss skjuts? Efter det charmade han varenda taxichaffis. Han var mycket tryggare nu.
På Marjane gick vi igenom leksaksavdelningen. Ali tittade på mycket men satte alltid tillbaka allt prydligt på plats efter sig och gav aldrig ifrån sig ett ljud av klagan. När vi passerade bollarna konstaterade vi att han gillar basket. Vi shoppade godis och ett par badbyxor till Ali. Han åt på något nästan hela tiden, han verkade aldrig bli mätt.
Vi åkte förbi Ms mamma och fikade.

Sedan – till vårt hotell. Vid det här laget var Ali väldigt trygg. I början höll han hårt i våra händer och såg sig oroligt omkring. Nu sprang han 10 meter före oss, viss om att vi fanns där. Det var underbart att se förändringen som skett på bara ett par timmar. Sen smög han upp och tog handen, eller satte sig i knät. Han sökte kontakt när han ville men var trygg.


Vi gjorde ett snabbt ombyte till badbyxor och drog oss mot poolen. De fyra timmarna vi fått tillåtelse att ta ut pojken var på väg att ta slut, vi hann inte gå ner till havet igen.

Ali ville inte sluta bada fast han skakade och skallrade tänder – stackarn har ju inte en uns underhudsfett. Han hade jätteroligt. Ett par gånger försökte han lägga sig och flyta men huvudet damp ner under vattnet och han började förtvivlat sprattla för att komma på fötter igen. Jag var dock aldrig mer än en meter bort och lyfta snabbt upp honom över ytan igen. Vi skvätte på M som stod bredvid poolen och tog kort. Jag försökte få Ali att ha vattenkrig med mig men han är alldeles för snäll och skvätte bara vatten på sig själv. Han har aldrig badat i en pool förut och han stormtrivdes verkligen. Men tiden tog slut, vi var tvungna att åka tillbaka till barnhemmet för att inte bryta vår del av avtalet.
Ali lämnade poolen motvilligt, men han klagade inte. Stenarna på gången tillbaka till hotellrummet var brännheta. ”Sekhon, sekhon, sekhon”, sa Ali – Varmt, varmt, varmt. M lyfte upp honom och bar honom till rummet där vi bytte om och lekte lite innan vi gick till taxin.
Innan vi gick ställde vi den avgörande frågan: ”Vill du stanna här eller åka hem?” – ”Stanna här.” Men han var ändå inte ledsen när vi åkte och det var huvudsaken.



På barnhemmet blev Ali överöst med frågor och hans två bästa vänner som frågat efter honom hela dagen sprang honom till mötes. Han hade fått lite av Ms parfym innan vi lämnade hotellrummet och höll stolt fram t-shirten och sa ”lukta” till de andra barnen. Han gav godiset som var kvar till sina vänner och vi gömde Happy meal-leksaken. Sedan sa M några väl valda ord till en av Alis plågoandar på barnhemmet. Ali satt bredvid i mitt knä. När M sagt sitt titta Ali på honom och sa ”……… också” – med namnet på den andre plågoanden. Varpå M hämtade honom och förklarade igen hur man beter sig och hur man inte beter sig. När vi kom tillbaka några dagar senare hade Ali inte blivit slagen sedan pratstunden. Vi fick varsin stor kram innan vi åkte, Ali log och var inte alls ledsen för att vi gav oss av – vi hade lyckats hålla det på rätt nivå.

Som sagt, vi återvände några dagar senare för att säga hejdå innan vi åkte hem till Sverige igen (vi var faktiskt där en gång till innan det och lämnade tre påsar ris som glömts kvar i bagaget på bilen, då kollade vi igenom bilderna från utflykten med honom). Barnen började som vanligt skrika – ”Ali, nu kommer de och hämtar dig!” och Ali dolde som vanligt ansiktet i händerna och grät. Vi bestämde oss för att låta honom vara. Vi stannade ute på gården, pratade med några av de andra barnen och överlämnade en påse med läkemedel vi köpt på apoteket efter vädjan från barnhemmets sjuksköterska. Antibiotika och skabbmedel bland annat. Efter några minuter kom Ali tassande, i handen hade han Happy meal-leksaken, den sabeltandade tigern från Ice Age. Han kom fram till oss och snart log och skrattade vi tillsammans. M gav Ali en boxningslektion. Vi sa hejdå för den här gången och jag sparade mina tårar tills vi kommit utom synhåll från barnhemmet väggar.

Under tiden i Agadir besökte vi även SOS barnbyars barnhem i staden. Det är som natt och dag, rena paradiset i jämförelse med La Crêche. Personalen på La Crêche är skeptiska till dem (även om de är oerhört glada över den avlastning som de inneburit) – de säger att de kommer och väljer ut de sötaste barnen som får privilegiet att flytta till dem. Jag hoppas verkligen att det inte är sant. SOS gör ett väldigt bra jobb med de barn de tar sig ann, det är synd och skam att alla barn inte får samma möjligheter, men världen är inte rättvis.
En suddig 3D-skiss av SOS-byn i Agadir:

Kontakten med Agneta på Barnens hopp (www.barnenshopp.se) har inspirerat mig enormt!
Hon har berättat om hur de skickade hjälp till Ryssland efter terrorattacken i Beslan, hur de blev erbjudna ett Herculesplan med hjälpmedel till tsunamioffren. Jag har läst reseberättelserna där man kan följa utvecklingen steg för steg och ”uppleva” en del av vad de gått igenom.
Jag har börjat inse hur mycket man verkligen kan göra! Jag vill göra så mycket mer än den lilla verksamhet Tarwa Onarouz har idag och jag vet att jag kan!
Vi skulle kunna ta med den där 13-åriga pojken som sover utanför turistaffärerna till ett hamam, få honom ren och köpa hela och rena kläder till honom, låta honom äta sig mätt. Visa att någon bryr sig, visa att det finns andra vuxna än hans alkoholiserade far som slår sönder hela familjen varje dag så att han aldrig mer vill åka hem. Visa att det finns andra vägar till lycka än drogerna som han flyr till nu.
Vi skulle kunna åka ut till familjen som bor i det nästan sammanfallna plåtskjulet och fråga dem vad de behöver, på sikt kanske vi till och med skulle kunna ordna ett hem åt dem.
Vi skulle kunna åka till den andra familjen i det andra plåtskjulet vid ”Lover’s beach” och ta med oss mat, kläder och kanske lite leksaker till barnen. Tänk vad mycket man kan göra som Barnens Hopp gör redan idag för de utsatta i Ukraina. Jag ska också nå dit, jag är inspirerad till max!
Sista veckan i augusti ska jag hålla en presentation på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg. Jag har börjat få mängder av idéer till den – tänk vad vi kan åstadkomma!

MEN – jag behöver en revisor, jag måste ha en revisor. Det är som en stor kloss i min väg nu som jag inte kan gå runt. Hur svårt ska det vara att få tag på en revisor som ställer upp ideellt? Alla andra har ju det…
Jag har helt enkelt fel kontakter.

Ge mig en revisor så ska jag rädda världen!

Det finns en pojke på barnhemmet La Crêche som har Spina Bifida. Han är förlamad från midjan och ner, men i övrigt är han såklart som vilket annat barn som helst. Han är 8 eller 9 år. Detta försätter honom i en väldigt utsatt situation. Han är i princip den enda av de handikappade barnen som inte har något mentalt handikapp. Men han bor ändå i det rum som är speciellt avsett för de handikappade, han är placerad där, han är kategoriserad. Dessutom är han nu några år äldre än de andra barnen som inte är mentalt handikappade. De andra har slussats vidare, han är kvar. Han är en väldigt självgående, duktig och smart pojke. Detta gör att han inte behöver så mycket hjälp och därmed hinner personalen inte ge honom någon tid heller, de är gravt underbemannade. Under åren har han sett många par komma till barnhemmet och adoptera barn, ingen har tittat åt honom. Han känner sig åsidosatt och är redan nu en ganska bitter liten människa. Jag har enormt medlidande med detta barn och jag vill göra något för honom.

Vi hade en plan på att ta med 2-3 rullstolar ner den här resan. Men tyvärr flyger vi med Ryanair. Jag har under lång tid försökt få tag på någon annan än en växeltelefonist där, skickat flera mail till medarbetare på företaget, men de vägrar prata med mig. Nästa gång kommer vi flyga med ett annat flygbolag och är övertygade om att vi kommer få mer samarbete, Thomas Cook som vi flög med sist var väldigt tillmötesgående. Det finns också en plan för att forsla ner mer hjälpmedel, men den ligger ännu på skissbordet.
Hursomhelst, jag skulle vilja göra något för den här pojken redan nu. Jag vill att han ska få möjligheten att känna sig speciell på ett positivt sätt och en ny rullstol tror jag skulle betyda oerhört mycket då det är en så stor del av hans vardagliga liv.
Jag ber om er hjälp för att jag hoppas att någon har kontakter och kan hjälpa mig att få tag på en urväxt eller numera oanvänd barnrullstol/rullstol i Stockholmsområdet.
Problem nummer två är frakten, men det ska vi lösa! Jag har bestämt mig, får jag loss en rullstol till pojken så ska den med på flyget ner. Jag tänker personligen se till att det blir så! Om någon har en rullstol att skänka utlovas utförlig bilddokumentation av överlämnandet till pojken i utbyte. Drömmen vore en snygg barnrullstol, men det mesta är bättre än hans nuvarande (längst till vänster i bild). Notera att han ändå har barnhemmets bästa rullstol, de andra två är onekligen under all kritik:

Rullstolar

Det är bara två veckor kvar tills vi åker, den 30 juni. Jag inser att detta inlägg kommer sent, anledningen är att jag in i det sista hoppats på ett svar från Ryanair. Men nu får jag inse att om det ska bli möjligt måste jag börja mobilisera från annat håll. Jag kommer fortsätta ligga på Ryanair under tiden. Snälla hjälp mig sprida det här!

Mer info finns på vår hemsida: http://www.barnavhopp.com

De tre rullstolarna är barnhemmets hela samling. Att få ner mer rullstolar är därför ett prioriterat ärende för oss. Vi kommer se till att få med oss fler på nästa resa! Jag vill dock göra något för just den här pojken redan nu då hans situation är som den är. Hjälp mig göra det här till en minnesvärd sommar för honom!

Tack för att du tog dig tid att läsa!

Pojken

———————————————
En uppdatering (090621):
Jakten pågår för fullt. Vi har skickat ut förfrågan till flera olika nätverk, rehabkliniker och hjälpmedelscentraler. En oerhört generös människa har erbjudit sig att köpa rullstolen som ligger på Blocket för 2000:- åt oss. Men hoppet är fortfarande att vi ska kunna få en gratis.
Jag har dessutom kommit i kontakt med en oerhört inspirerande människa vid namn Agneta. Hon driver Barnens hopp, en organisation snarlik våran men med 12 års försprång. Deras verksamhet inriktar sig på Ukraina. Jag kommer skriva mer om dem sedan för de förtjänar all uppmärksamhet de kan få. Iaf jobbar hon på sina kontakter i Sthlm för oss – fantastiskt.

Ny uppdatering (090622):
Igårkväll mailade den underbara människan Nadia som tidigare varit väldigt hjälpsam mot Tarwa Onarouz. Hon meddelade att hennes pappa kunde fixa en rullstol åt oss på fredag! Inatt inkom även ett mail från en av mina stora idoler dr. Claes Hulting som startade Spinalis (han är en enda stor inspirationskälla, snacka om människa med go) och meddelade att han har semester men han ska ändå se vad han kan göra!
Jag har ju satt minst tio bollar i rullning på en och samma gång. Vad händer om jag får loss flera stolar men bara kan ta med mig en? Jag räknar iofs med att vi kan ta med fler nästa gång när vi flyger med att annat flygbolag och jag har ett stort källarförråd där de skulle stå säkert. Men då kanske folk blir besvikna? Hur göra? Nu har jag iofs inte det problemet ännu, men det börjar bli ett potentiellt ”problem” – ett väldigt angenämnt problem iofs eftersom vi verkligen vill ha ner fler rullstolar och vi kommer ju isåfall fixa ner resten så snart det går. Nu vet ni läget, hjulen är i rullning.

För fem år sedan dök hon upp i mitt liv och hon tog mig med storm direkt. Hon är den mest enastående kvinna jag har träffat.

Vi var bara ytliga bekanta tills vi bestämde oss för att ta en kaffe, som blev ett långt samtal, som blev ett par öl, som blev en resa till London. Den dagen har lagts till en liten skara dagar som klassas som de viktigaste i mitt liv.

Bara någon vecka senare satt jag i väntrummet till akuten i flera timmar ensam. När Hon fick nys om det var hon där på nolltid…med nybakade kanelbullar och varm choklad. Det var då jag insåg att hon var något utöver det vanliga; sällsam. Vi hade nyss lärt känna varandra men hon åkte tveklöst över halva stan och övergav sina studier för att göra mig sällskap i ett unket väntrum. Sedan den dagen har jag inte slutat älska henne.

Hennes namn är Lena Padukova och hon är den bästa vän jag någonsin haft.

Det finns otaliga historier som den ovan som utspelat sig under de fem år vi varit vänner. Jag har gjort vad jag kunnat för att ge tillbaka. Varje ögonblick som inte kvitterats finns inpräntat in mina neuroner.

Hon har en förmåga att alltid hitta de rätta orden, de rätta råden och den igenvuxna vägen man inte lagt märke till. Hon är också fantastiskt bra på att stanna upp, backa, få perspektiv, reanalysera och omvärdera. Hon är en ovärderlig medlem i vilket lag som helst. Om man har trasslat in sig kan hon reda ut tråden på nolltid och göra en ogenomtränglig härva till genomskinligt glas.

Hon är en drömfångare som tar för sig av livet, når dit hon vill och får det hon vill ha. Hon låter inget stå i hennes väg. Hon har gjort en raketkarriär och uppnår ständigt nya mål. Inte genom genvägar utan genom genialitet och kompetens.  Hon är dessutom en förträfflig ledare som folk utan tvekan följer. Hon kan ro iland projekt ingen annan trodde var möjliga. Hon pratar inte om att göra saker, hon gör dem i stället. Hon är definitionen av Carpe Diem.

Hon får folk att tappa hakan och vända sig om efter henne på gatan. Hon är kvinnlig ut i fingerspetsarna men starkare än tio man. Hon är vackrare än Afrodite och smartare än Athena. Hon får människors ögon att tindra av beundran när de talar om henne, när hon talar eller när de bara ser på henne. Hennes beundrarskara är stor och den växer ständigt.

Hon är så lojal en människa kan bli. Hon ställer upp utan att tveka. När jag smet iväg och gifte mig i Marocko flög hon dit över en helg för att vara med på eget initiativ. Jag kan bara hoppas att hon har förstått hur mycket det betydde för mig. Men det här gäller inte bara mig, hon finns där för så många människor. Hennes energi att ställa upp på andra tycks aldrig ta slut. Hon är den generösaste, mest omtänksamma människa jag känner. Men det är inte bara det att hon ställer upp, hon är alltid steget före. Hon sträcker fram en hand och finns där innan man ens kommit på tanken att be henne om det. Hon har en enastående förmåga att se människor och få dem att känna sig sedda.

Hon är en sensation av skönhet, värme, vilja, intelligens, skicklighet, kärlek och kompetens vars like inte står att finna. Hon drar fram som en virvelvind av lycka och hon lämnar ingen oberörd. Där vi andra lämnar fotspår i sanden som sköljs bort av tidvattnet kommer hennes namn att ristas i berggrunden.

Om du vill inspireras, läs hennes blogg: http://terroristbrev.blogspot.com

Lena, jag skulle inte bara ta en kula för dig, jag skulle ta ett helt magasin.

Jag har inte skrivit på evigheter. Kirurgen har varit en väldigt hektisk termin och jag har lagt mycket energi på extra jourer på akuten och narkosen. Dessutom har jag haft mina små sidoprojekt att tänka på. Här följer lite allmänt blaj, det intressant börjar i nästa paragraf så du kan hoppa direkt dit om du vill.
Men, nu är kirurgen slut. Hade sista tentan idag – muntan som jag klarade problemfritt. Förra veckan var praktiska provet som jag också klarade och i måndags var den skriftliga tentan som jag inte fått resultatet på än, men känner att jag sitter tryggt. Kontentan är att den sista stora kursen på läkarutbildningen är avklarad. Nu är det bara nerförsbacke. Jag hoppas därmed också på att ha tid att skriva igen, i sommar ska jag ju bara jobba. Men nu har jag två intensiva veckor med en intensivvårdskurs och samtidigt inskolning på Huddinge-IVA på kvällar och helger. Efter det hoppas jag att bloggen kommer igång lite igen. Sitter här nu med håret invirat i en handduk och ska snart göra mig redo för tentafest, men några rader ska jag hinna med.

Idag var jag ute och köpte blommor. Fick då en rosa ros av den inställsamme försäljaren. Den passade inte alls i min bukett så jag kunde inte lägga till den där. Jag ville inte ta med den hem. Så vad skulle jag göra med den? Jag funderade på att bara lägga den nånstans längs vägen. Men sen kom jag på att det var mycket bättre att ge den till någon annan – någon som såg ut att vara värd den och behöva den, någon som kunde bli glad. Så på vägen hem synade jag alla jag mötte och funderade på vem som skulle få rosen. En kvinna bestämde jag ganska fort, ville absolut inte att det skulle misstolkas som något raggningsförsök. Funderade på en liten söt, mörkhyad flicka klädd i rosa. Men hon var lite väl liten, 3-4 år, och skulle säkert bli glad men inte på det sättet jag ville. Sen funderade jag på en excentrisk tonårstjej med hälften rosa hälften svart hår. Men hon passerade för fort och dessutom verkade hon på väg ut nånstans och då skulle det bli jobbigt att släpa på blomman. Sen tänkte jag på personalen i tunnelbanan, de får nog väldigt sällan uppskattning och jag uppskattar faktiskt deras jobb väldigt mycket. Men tillslut bestämde jag mig för att en liten tant skulle få rosen – för de får nog ännu mer sällan uppskattning. På tunnelbanan satt en tant som såg väldigt trött ut. Hon hade färgglada kläder och nypermanentat hår. Hon hade kanske inte spenderat timmar framför spegeln men hon hade ändå gjort en ansträngning för att vara fin när hon gick ut. Så när tunnelbanan rullade in på min station gick jag fram till henne sa ”Vad fin du är” och räckte över rosen. Hon sken upp hela hon och såg väldigt förvånad ut men tog emot blomman. Sen hoppade jag av.

På bussen hem satt en professor från KS. Hälsade på honom med ett ”Nämen goddag professorn!”. Han kände inte igen mig men jag förklarade snabbt att jag pluggar till läkare och kände igen honom som föreläsare. Han insisterade på att jag skulle sätta mig bredvid honom och sedan spenderades bussresan åt att lyssna på mycket intressanta historier från honom, lärdomar och tips för framtiden. Mycket givande för mig och han fick bli beundrad av en blivande kollega för sina beundransvärda insatser under karriären. Han hade också världens största leende när jag hoppade av bussen.

Idag är jag väldigt glad och nöjd och jag ska försöka smitta av mig på så många som möjligt innan dagens slut.

Jag borde ge komplimanger och prata med okända/rel. okända människor oftare. Jag är egentligen en väldigt blyg person som måste peppa mig själv ordentligt för att våga ta kontakt med främlingar. Vilket är fullkomligt störtlöjligt – vad kan hända? Det är hög tid att börja träna bort det.

Förra helgen var jag på utbildning för att bli Storasyster för Tjejzonen. Det var jättegivande. Inte minst för att vi var 20 kvinnor från olika bakgrund och åldrar från 19-45 år. Alla med sina perspektiv och erfarenheter, mycket intressant! Dessutom var alla där för att de var engagerade idealister och det var oerhört inspirerande. Utbildningen leddes av en fd. psykolog, numera lärare som varvade musik, dikter, citat, egna overheads, interaktivitet, rollspel och diskussioner i sina föreläsningar. Det var tveklöst värt det att avsätta en helg. Maten var helt gudomlig också – men det hela utspelade sig på en folkhögskola så det stämde bra med mina fördomar om sådana (är fast övertygad om att alla folkhögskolor har jättebra mat).

Det är alltid intressant att se vad som fastnat efter en sån här utbildning. Jag har ett fullklottrat litet pappershäfte – en blandning av egna tankar och lärarens OH-bilder. En sak som lämnade ett bestående intryck var Søren Kirkegaards ”Till eftertanke”:

Om jag vill lyckas
med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det
lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå mer än vad han gör,
men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan,
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa inte är att vilja härska,
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon.

Tycker att den är helt enastående och onekligen något att begrunda för alla oss hjälpare där ute. Jag har läst den många gånger vid det här laget men kan inte riktigt få nog av den, så mycket visdom finns inrymt i de där orden. Därför var jag tvungen att föra den vidare.

Tankarna går vidare in i en mening som finns nerklottrad bland mina papper. ”Det sätt en människa upplever en situation på är för henne verkligheten.” Oavsett hur absurda vi tycker att någon annans tankar och idéer är så är det ett faktum att det är den andres verklighet. Om någon upplever ett problem som stort så Är det stort i dennes liv, i dennes verklighet. Många viftar bort andras verklighet alldeles för lättvindigt utan att ta den på allvar. En klapp på axeln och ”Jaja, du är tonåring, det går över” hjälper föga när hela ens värld rasat ihop. Det är så lätt att nonchalera och glömma bort att kika på utsikten från den andres torn. Om man gör det så kan man komma till insikter som att från den vinkeln såg sjön oändlig ut fast man från din vinkel tydligt kunde se andra sidan.

Ödmjukhet, storsinthet, visdom och öppensinnighet är alltför sällsynta egenskaper idag. Läs Kirkegaard en gång till, den är värd det!

En annan herre som citerades under helgen var Hjalmar Söderberg, citatet kommer från Doktor Glas:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

En intressant analys av människors behov som jag tror det ligger mycket sanning i. Jag låter er begrunda den själva.

Jag har blivit tilldelad en ”lillasyster” nu, men har inte träffat henne ännu. Jag hoppas att det första mötet kommer ske nästa vecka. Mer än så får ni emellertid inte veta om henne, jag tänker på intet sätt röja henne här. Kanske kan jag skriva om vår relation och om mina tankar kring själva Storasysterprojektet, men förvänta er inga smaskiga detaljer om henne för det kommer inte hända. Det ska bli enormt kul att få träffa henne i alla fall.

Om ni vill läsa mer om Tjejzonen och deras verksamhet (som är enormt bra och har mitt helhjärtade stöd) finns det här:

http://www.tjejzonen.se/

Bli volontär vettja!

USA har nu gjort nya uttalanden och tydliga handlingar som visar starkt var de står i konflikten.
”– Vi förstår Israels handlingar. Hade det varit USA som blivit beskjutet med missiler från andra sidan den amerikanska gränsen så hade vi agerat likadant, säger de demokratiska senatorerna Harry Reid och Dick Durbin tillsammans med den republikanske ledaren Mitch McConnell i ett gemensamt uttalande.”

Att USA går in med tungt artilleri mot länder för att leta terrorister och störta ledare de själva tillsatt är väl iofs inget nytt, men inte ens USA når riktigt upp till den kalliber av vidrigheter som Israel utsatt människorna i Gaza för år ut och år in. Att attackera strategiskt inför val har ju USA ägnat sig åt också. Hur kan man vara så uppslukad av makt att man förbiser dödandet av barn och andra civila för att uppnå sina egna perversa mål?

FN är bakbundna, säkerhetsrådet kan inte göra ett dyft för USA använder sitt Veto. ”– Israels rätt till självförsvar är inte förhandlingsbar” sa den amerikanska diplomaten Alejandro Wolff efter att ha röstat ner och förhindrat alla handlingar för FN i konflikten, man kunde inte ens göra ett uttalande. Det är vidrigt. Hur kan vi tillåta det här? Hur kan vi bara sitta och titta på när det sker och vissla som om ingenting har hänt? När ska världen vakna. Israel stoppar FN från att föra in förnödenheter som sjukvårdare, mediciner och mat i Gaza – hur kan världen tillåta något sådant? Det är helt ofattbart.

På åtta år har Hamas raketer dödat 14 israeler, under samma tid har Israel dödat 5000 palestinier i Gaza. Det är alltså detta fruktansvärda hot som Israel har rätt att försvara sig emot? Rätt till den milda grad att FN inte ska göra ett dyft? Jag efterlyser logik och återställning av de mänskliga rättigheterna.

Vad säger vår egen utrikesminister Bildt? ”Det är lätt att köra in stridsvagnar i Gaza, men vad gör man när de stackars skrämda soldaterna sitter inne i sina stridsvagnar mitt inne i hatiska människomassor i detta jättelika flyktingläger. Inget gott kan komma ut ur det.” Jag tror att vad han egentligen menar är att om man kör in pansarvagnar bland civilbefolkningen i Gaza så är det väldigt lätt hänt att det blir en total massaker, det är så jag tolkar det. Men titta på hur människan uttrycker sig! De ”stackars skrämda soldaterna sitter inne i sina stridsvagnar”…VA?! Vänta lite nu, stackars skrämda soldater i pansarvagnar?! Hur i helvete kan det vara synd om den som sitter i pansarvagnen. Är det inte mycket mer synd om den stackars vettskrämda människa som står UTANFÖR, framför pansarvagnen? Hur kan det vara synd om soldater i pansarvagnar som kör in i ett bostadsområde som mestadels består av obeväpnad civilbefolkning. Människorna som står obeväpnade utanför pansarvagnen, som fråntagits sina mänskliga rättigheter, som blivit instängda, som inte har vatten, el och mat för dagen beskrivs av Bildt som ”hatiska människomassor”. Hur kan han lyckas förvränga det till att de israeliska soldaterna är de utsatta i den här konflikten? Hur kan han få förtvivlade, förtryckta människor att framstå som vildsinta blodhundar? Hur kan Sveriges utrikesminister få göra ett sådant uttalande officiellt? Jag börjar bli allvarligt rädd för den här världen. Hur kunde vi låta det bli såhär?

Gaza är alltså ett litet område där Israel tryckt in 1,5 miljoner palestinier. De är placerade där pga sitt etniska ursprung. Gränserna är stängda, ingen får röra sig in eller ut utan Israels tillstånd. Israel har dessutom byggt en mur runt området som gjorde det mindre än de gränsdragningar man kommit överens om. Innanför muren finns inte tillräckligt med vatten, mat och mediciner. El är en lyxvara. Dessutom är israelisk militär ständigt närvarande bakom husknuten. Hjälpsändningar från utlandet och FN blir stoppade vid gränsen. ”Under hösten 2008 förhindrade Israel införseln av bland annat följande varor: papper, skor, tekoppar, telefoner, plast, gödningsmedel, reservdelar till vatten- och avloppssystem och, naturligtvis, bränsle, mat och medicin.” skriver Andreas Malm i en välskriven debattartikel. Låt inte rubriken skrämma er, den är mest satt där för att få uppmärksamhet och debatt, innehållet i artikeln handlar mestadels om palestiniernas situation.

Hur skulle du reagera om du blev instängd och dina rättigheter togs ifrån dig en efter en tills du stod utan mat, vatten och sjukvård till dina barn?

Igår besköt Israel den största marknadsplatsen i Gaza, häromdagen bombade de en moské, enligt Malm är ”Shin Bet att Shifa-sjukhuset – Gazaremsans enda rudimentärt funktionella sjukhus – är ett legitimt mål för kommande attacker, ty Hamas milismän skulle gömma sig där”. Hur kan någon få det till militära mål och självförsvar?!

Innan Israel hann stänga gränserna till Gaza helt tog sig två norska läkare dit; Erik Fosse och Mads Gilbert. De är mina idoler. De är allt kåren står för. De är riktiga hjältar. De arbetar under vidriga förhållanden, men gör allt de kan för att hjälpa ett folk i nöd. All heder till dem. Dagliga rapporter från dem når svenska medier, här är dagens.
Nu är det emellertid helt stängt och läkare står och väntar utanför medan folket blöder ihjäl innanför murarna. Idag dog 12 barn i Gaza, än en gång, jag förstår verkligen inte hur världen kan låta detta ske.

”I andra krig lämnar befolkningen stridszonerna, här är det omöjligt.” Christer Zettergren har en klar poäng. Israel har byggt en mur runt civila och sedan anfallit med fullskalig militärmakt. Det finns ingen chans för människorna att komma undan. Hur många barn till ska trasas sönder innan vi säger STOPP?!

Några ännu icke publicerade bilder från det gångna året. Tyvärr har motiven alltför ofta uppkommit när bara mobilen funnits till hands. Lite nostalgi för mig och lite bilder för er.

M på väg till första dagen på första jobbet i Sverige. Jan 08:

Första kliniken feb 08:

Maj 08 – Ett minne av Lenas 25-årsdag:

Ambulanssjukvårdare maj 08:

Oförglömliga solnedgångar i gamla lägenheten under våren:

Cheb Khaled juni 08:

1-årig bröllopsdag juni 08:

Ny lgh juli 08:

Jag får en systerson, sept 08:

Skansen oktober 08:

Sjukhushumor november 08 (den översta väntade på min dator när jag kom till avdelningen en morgon):

Någon glömde stänga av Nobelfontänen innan snön kom. Nov 08

Ali ler igen – Vi genomför första projektet för Tarwa Onarouz. Dec 08:

Fågelspindeln på Universeum Dec 08:

På det hela taget var det ett väldigt bra år.